365 DAGAR ORD

Är du helt jävla borta? Han sparkade på stenen framför så det plaskade till i en svart vattenpöl. Spottade och lutade undersidan av armen mot väggen i gångtunneln. Va? Han vände sig om och skrek. Svara då! Hon svarade inte utan lutade sig framåt över sin cykelsadel. Blundade inför sin spegelbild i den våta asfalten. Vågade inte titta upp. Hon visste att han grät under huvtröjan. Ingen mening, inga ord skulle hjälpa eller lindra. Fy fan. Han vände sig om igen och slog knytnäven i den räfflade metallväggen. Hon hörde hans hulkningar, visste inte riktigt om han ville att hon skulle höra dem eller om han försökte dölja det. Tiden hade stannat, känslorna och upplevelsen höll fast dem. En sekund. En till sekund. Nu står vi här. Nu står dom där. Han och hon. En gemensam stig fram till gångtunneln. Vid tunnelns slut skiljs deras vägar för alltid.

Att vara maktlös gör mig förbannad. Jag ser på tv. En präst som förklarar kärlek, tvivel och olikheter för en sviken skild 35-årig kvinna som vill hitta svar och bli lycklig igen. Känner så igen mig. Det är av olikheter vi utvecklas. Av att släppa kontrollen. Och bli hängiven livet. Välkomna det okända. Våga släpp kontrollen. Jag tar kontroll över min maktlöshet genom att skriva månadslånga matlistor och förbannar den som handlar något som inte stod på handelslappen. Förbannar den som inte ställer skorna i skohyllan. Förbannar den som spolar med för varmt vatten och för hårt tryck. Förbannar den som äter mackor fast vi skall gå ner i vikt med GI metoden. Förbannar den som inte har samma behov av kontroll som jag. Glädjedödaren. Kontrollfreaket. Grips av panik och vrålar ut min inneboende ångest över att jag inte har makt att bestämma färgen på sambons sons overall. Varför detta kontrollbehov? Varför tror jag inte jag duger? Varför är jag bättre än alla andra? (Fast det är ju endast och...

Han kom in i rummet, brun kostym. Brun rutig kostym. Bruna rutor och bruna ränder. Ljusbruna ränder. Gulnad långärmad skjorta och glasögon som var inne på sin andra modesväng. Han stängde dörren omsorgsfull och vände sig om. Lättade lite på slipsen, lyfte av glasögonen och tog sig för pannan. Lämnade plastbågarna på sitt ädla skrivbord och gick fram till fönstret. Satte handen i höften, just vid sitt dyra läderbälte. Vad fan gör man nu? Orden ekade innanför det mörkbruna hårburret som vilken kvinna som helst suckande hade dragit sina fingrar genom. Snart är det över. Snart kommer dom. Medan han stod på sitt kontor och inväntade sina sista minuter inom sin yrkeskarriär, inom någon yrkeskarriär överhuvudtaget, rasslade det i hisskedjorna och det trånga hissutrymmet var på väg ned genom byggnaden till entrèplan. Innan hissen kommit fram till hans egna våningsplan hade han lämnat sitt rum och tagit brandtrappan upp till takterassen.

Hemkomna välbehållna. Direkt, så fort som möjligt till mamman med den lille pojken. Inte en minut längre än nödvändigt. Dom längtar så efter varandra. Och på en semester känns ju en vecka så mycket längre än en vanlig vardagsvecka. Så vi stressar oss in i en översnöad bil som inte går att öppna bagageluckan på och därför får alla våra enorma resväskor tryckas in i baksätet, dit även jag får klättra in genom den enda dörr som går att få upp. Dörren till förarplatsen är den enda som inte är fastfrusen, och ute snöar det och är tretton minusgrader. Den lille pojken fryser i sin tunna tröja, medan jag och pappaälsklingen ordnar med packning och sittplatser. Jag sitter bak på den tre timmar långa hemresan och fryser som en blöt hund för det drar iskallt från fönstren. Vi äter vår sista restaurangmåltid för en lång tid framöver innan bilresan hem. Är dödligt less på pizza och friterat men nu är vi hungriga och egentligen säkert också jättetrötta, men det får jag känna senare. Senare när jag ...

Fräknarna på kindbenen. Vinden i håret. En tunn knälång bomullskjol som fladdrar lätt när hon går trottoaren fram. Orange strandväska över axeln och mörkbruna riktigt glassiga solglasögon. Hon låser upp porten med sin blinbling-nyckelknippa, i trapphuset på väg upp till lägenhetens ytterdörr kommer det molande trycket från bröstet. Trappstegen blir tyngre och tyngre, innan sista avsatsen har hon stängt av allt. Hon ser att dörren är låst, ändå känner hon på dörrhandtaget samtidigt som hon gräver i väskan efter nyckeln hon just lagt dit. Längst ner bland mobiltelefonen, papper, plånbok, läppglans, necessär, hårborste och anteckningsbok ligger nyckelknippan. Herman verkar inte kommit hem än. Han brukar ha hunnit före henne, börjat med maten och fråga hur hon har haft det. Det knyter sig i magen och hon går in i sovrummet för att byta om. Säckiga byxor och ett för litet linne. Rosa foppatofflor och av med klockan. Ut med linserna, sätta håret i en hästsvans och slänga BHn i tvätten. Hon b...

Av alla miljoner ord jag skrivit har jag aldrig skrivit något som berör. Något som fick livet att vända. Kanske vänder det en dag. Kanske kommer du närmare dig själv en dag. På restaurangen frågade jag dig vad du skulle gjort annorlunda om du var 15 år igen. Bättre betyg. Inte flyttat med tjejen som bedrog dig till den stora huvudstaden. Jag tänkte. Jag skulle inte bråka och skrika fula ord till mina föräldrar om jag fick vara 15 år och bo hemma igen. Och jag skulle kanske tala om mer vad jag kände. Kanske berätta till min mamma och min pappa när jag var ledsen eller glad. Inte bara vara så arg. Är det försent att skriva ett brev och säga förlåt. Förlåt mamma att jag sa att du var en jävla kärring. Förlåt pappa för att jag kallade dig gubbjävel. Hade jag varit lyckligare idag om jag kanske pratat med er istället. Om jag sagt att jag var ledsen. Om jag sagt att jag var osäker. Om jag sagt att jag gärna ville höra till. Vara med. Vara alla till lags. Få bar betyg och gå på universitet fö...

Nyårsafton. Det är någonting magiskt med den 31 december. Sista dagen på det gamla. Förväntansfull över ett nytt år som väntar på mig om ett par timmar. Mina låtsasälsklingar sover. Vilar upp sig inför nattens festligheter. Vi ska äta nyårssupè på hotellet. Själv sitter jag på balkongen sju våningar ovanför den turkosa Atlanten. Högt ovan palmerna och de kornblå solsängarna, den hjärtformade poolen. Babypoolen med segeldukstak. Minilandets lekpark. På balkongerna som omringar min egen hänger hotellets utlånade och urtvättade badlakan på tork. Solen har just gått ner och himlen har antagit favoritfärgerna, som den gör i skymningen vid havet dagar som dessa. Pastelltoner breder ut sig ända från horisonten och rakt ovanför mig. Den oändliga himlen och under den firas det nya året. För exakt två år sedan samma tid som nu satt vi i hyreshusets gemensamma bastu. Nykära, och för första gången i mitt snart 30 åriga liv skulle det firas en nyårsafton på familjevis, fast på andra sidan gränsen m...