Fortsätt till huvudinnehåll

ballongen

Skriva varje dag

Varenda dag

I vissa tillstånd var det lättare att formulera sig än i andra.

Nu var det ett andra tillstånd.

Men hon hade bestämt sig. 

Skriva varje jävla dag.

I andra tillstånd var känslorna överväldigande så orden fick liksom inte plats. 

Det var som en stor ballong av kaos som fyllde henne och orden trycktes undan. 

Kaoset skar på undersidan av huden. 

Som vassa glasskärvor.

Det gick inte att formulera ord när glasskärvor skär på undersidan av hela huden precis överallt. 

Man är upptagen av sina kroppsförnimmelser som man inte alls förstår. Dom är totalt överväldigande.

Det är en upprymdhet som inte får utlopp.
En känsla av att vara uppjagad men inte förstå varför. 
Den måste uppstått för länge länge sedan innan hon hade några ord. 
När enda sättet att lindra var att stänga av. Att tro att man dog. 
Om hon kunde låta kroppen prata. 
Hon la sig stilla och började känna. Tona in. Våga vara. Inte mentalt vilja krypa ur sitt eget skinn. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lättnad

Plötsligt Oväntat  Lättnad Som att något inuti förstår. Som att något faller på plats. Varken hjärtat eller hjärnan hänger med. Hjärtat vill göra ont och fortsätta gråta. Hjärnan vill vara arg och hata. Men så någonstans där i djupet, mycket starkare tar en lättnad över.  En stor blå ballong fylls.  Sköljer över mig. När jag kan se att allt bara var bluff. Från början till oändligheten.  Jag känner mig som en vinnare. Jag känner lättnad.  Jag förstår det inte ens själv.  Som att sår är läkta och det känns ingenting när salt strös i dom. Det är inte ens salt.  Det är två andra personer.  Som inte alls har med mig att göra.  Och jag ser mina ord min text mitt mejl på ett annat sätt.  Som att det där inuti har skrivit det åt mig. 
Skicka en kommentar
Läs mer

Att gömma sig

Fräknarna på kindbenen. Vinden i håret. En tunn knälång bomullskjol som fladdrar lätt när hon går trottoaren fram. Orange strandväska över axeln och mörkbruna riktigt glassiga solglasögon. Hon låser upp porten med sin blinbling-nyckelknippa, i trapphuset på väg upp till lägenhetens ytterdörr kommer det molande trycket från bröstet. Trappstegen blir tyngre och tyngre, innan sista avsatsen har hon stängt av allt. Hon ser att dörren är låst, ändå känner hon på dörrhandtaget samtidigt som hon gräver i väskan efter nyckeln hon just lagt dit. Längst ner bland mobiltelefonen, papper, plånbok, läppglans, necessär, hårborste och anteckningsbok ligger nyckelknippan. Herman verkar inte kommit hem än. Han brukar ha hunnit före henne, börjat med maten och fråga hur hon har haft det. Det knyter sig i magen och hon går in i sovrummet för att byta om. Säckiga byxor och ett för litet linne. Rosa foppatofflor och av med klockan. Ut med linserna, sätta håret i en hästsvans och slänga BHn i tvätten. Hon b...
3 kommentarer
Läs mer

förvirring

Varför förändras hon?  Varför vill hon? Varför litar hon inte på sig själv? Varför tror hon att hon måste förändras? Hon är ju guds skapelse.  Varför gör hon något som inte fungerar? Av rädsla. Hon kände inte tillit. Tänker hon måste förändra sig. Att hon inte duger som hon är. Så valde hon att tro på sig själv. På sina val. På sina känslor. På honom. Hon la hela sitt liv i någon annans makt.  Men hon ägde sina egna tankar känslor och handlingar. Så hon kunde uttrycka sig. Hon kunde uttrycka att det han gjorde inte var okej. Att hon ville annorlunda. Då straffade han henne. Med tystnad, med så mycket jävligheter i syfte att även styra hennes tankar handlingar o känslor. Men känslor går inte att styra. Känslor finns för din överlevnad när orden tar slut.  Hon vill inte längre känna hat, ilska, sorg bitterhet, saknad. Hon vill lämna över det till det gudomliga och vara den hon är när ljuset brinner.  Hon ber att det ska ske. 
Skicka en kommentar
Läs mer