Hemkomna välbehållna. Direkt, så fort som möjligt till mamman med den lille pojken. Inte en minut längre än nödvändigt. Dom längtar så efter varandra. Och på en semester känns ju en vecka så mycket längre än en vanlig vardagsvecka. Så vi stressar oss in i en översnöad bil som inte går att öppna bagageluckan på och därför får alla våra enorma resväskor tryckas in i baksätet, dit även jag får klättra in genom den enda dörr som går att få upp. Dörren till förarplatsen är den enda som inte är fastfrusen, och ute snöar det och är tretton minusgrader. Den lille pojken fryser i sin tunna tröja, medan jag och pappaälsklingen ordnar med packning och sittplatser. Jag sitter bak på den tre timmar långa hemresan och fryser som en blöt hund för det drar iskallt från fönstren. Vi äter vår sista restaurangmåltid för en lång tid framöver innan bilresan hem. Är dödligt less på pizza och friterat men nu är vi hungriga och egentligen säkert också jättetrötta, men det får jag känna senare. Senare när jag ...