Är du helt jävla borta?
Han sparkade på stenen framför så det plaskade till i en svart vattenpöl. Spottade och lutade undersidan av armen mot väggen i gångtunneln.
Va? Han vände sig om och skrek.
Svara då!
Hon svarade inte utan lutade sig framåt över sin cykelsadel. Blundade inför sin spegelbild i den våta asfalten. Vågade inte titta upp. Hon visste att han grät under huvtröjan. Ingen mening, inga ord skulle hjälpa eller lindra.
Fy fan. Han vände sig om igen och slog knytnäven i den räfflade metallväggen. Hon hörde hans hulkningar, visste inte riktigt om han ville att hon skulle höra dem eller om han försökte dölja det.
Tiden hade stannat, känslorna och upplevelsen höll fast dem. En sekund. En till sekund. Nu står vi här. Nu står dom där. Han och hon. En gemensam stig fram till gångtunneln. Vid tunnelns slut skiljs deras vägar för alltid.
Plötsligt Oväntat Lättnad Som att något inuti förstår. Som att något faller på plats. Varken hjärtat eller hjärnan hänger med. Hjärtat vill göra ont och fortsätta gråta. Hjärnan vill vara arg och hata. Men så någonstans där i djupet, mycket starkare tar en lättnad över. En stor blå ballong fylls. Sköljer över mig. När jag kan se att allt bara var bluff. Från början till oändligheten. Jag känner mig som en vinnare. Jag känner lättnad. Jag förstår det inte ens själv. Som att sår är läkta och det känns ingenting när salt strös i dom. Det är inte ens salt. Det är två andra personer. Som inte alls har med mig att göra. Och jag ser mina ord min text mitt mejl på ett annat sätt. Som att det där inuti har skrivit det åt mig.
Undrar vad som hänt? Sorgligt.
SvaraRadera