Nyårsafton. Det är någonting magiskt med den 31 december. Sista dagen på det gamla. Förväntansfull över ett nytt år som väntar på mig om ett par timmar.
Mina låtsasälsklingar sover. Vilar upp sig inför nattens festligheter. Vi ska äta nyårssupè på hotellet.
Själv sitter jag på balkongen sju våningar ovanför den turkosa Atlanten. Högt ovan palmerna och de kornblå solsängarna, den hjärtformade poolen. Babypoolen med segeldukstak. Minilandets lekpark. På balkongerna som omringar min egen hänger hotellets utlånade och urtvättade badlakan på tork.
Solen har just gått ner och himlen har antagit favoritfärgerna, som den gör i skymningen vid havet dagar som dessa. Pastelltoner breder ut sig ända från horisonten och rakt ovanför mig. Den oändliga himlen och under den firas det nya året.
För exakt två år sedan samma tid som nu satt vi i hyreshusets gemensamma bastu. Nykära, och för första gången i mitt snart 30 åriga liv skulle det firas en nyårsafton på familjevis, fast på andra sidan gränsen mellan barn och vuxen.
Det mörknar sakta och nedanför mig har poolområdets lampor tänts. Ikväll skall jag bada i poolen. I natt. Måste få fortsätta vara lite galen. Få fortsätta leva lite. Det är därför jag målat naglarna. Tånaglarna med fransk manikyr och på de långa fingernaglar glittrar det silvrigt aftonen till ära.
Två år i ett förhållande där jag dessutom blev styvmamma har tagit min energi. Vilken chock att utsättas för. Vilken chock att få barn. I sitt liv. Alltså jag har inte fått barn. Det har bara kommit in barn i mitt liv. En av de osynliga gränserna som inte får överskridas. Det är inte mitt barn. Men vi är i allra högsta grad en småbarnsfamilj de veckor han är hos oss. Fast på låtsas såklart. Vi är ju ingen riktig familj.
Och där någonstans tar orden slut. Ingen riktig familj. Om vi inte är någon riktig familj, vad är vi då? En familj på låtsas. En låtsasfamilj. Den lille pojken som en dag vaknade i sin säng och gick upp och endast fann sin mamma vid köksbordet. Och först efter flera dagar fick träffa sin pappa. Som inte förstod vad som hänt. Förstod inte varför han inte bodde i huset längre. I huset med gräsmattan och sin lilla sandlåda. Varför han aldrig mer fick säga god natt till både mamma och pappa om kvällarna. Var är hans familj? Vi måste väl vara hans familj? Eller? Fast vi ju inte är en riktig familj.
Snart är det alldeles mörkt, men havet hörs lika högt och brusande som innan. Bara att det inte syns längre. Där i bastun för exakt två år sedan var det kolsvart utanför. Och den lille pojken som inte fick vara med både sin mamma och sin pappa sin tredje nyårsnatt låg i hyreshusets gemensamma omklädningsrum utanför den gemensamma bastun sovandes på en åkmadrass fullt påklädd med vantar och mössa, overall och vinterkängor medan hans pappa och jag lika förväntansfullt som nu gjorde oss i ordning inför tolvslaget och allt som kommer innan och därefter. Om vi inte var än mer förväntansfulla. Nu två år senare är vi trötta och förväntansfulla, och långt mer erfarna som låtsasfamilj.
Nu ligger den lille pojken helt naken under ett lakan i sin extrasäng på ett fyrstjärnigt hotellrum och sover. Han som aldrig sover middag. Men just i dag gör han det. Helt perfekt. Medan hans pappa och jag gör oss i ordning för kvällens festligheter. Ikväll vet han att det är nyårsafton och han vet att han skall ringa sin mamma klockan elva och önska gott nytt år. För då är det gott nytt år i Sverige. Ikväll längtar han inte efter sin mamma lika mycket som andra kvällar. Han har sagt att han vill vara här i hundra dagar och att han inte längtar efter mamma. Det betyder inte att han inte längtar efter henne, det betyder bara att han alltid längtar efter henne. Fast kanske inte lika mycket nu. I poolen med sin nya gula badring. Under palmerna i solen. Utan vinteroverall. Utan dagis och stressiga styvmammor som får nervsammanbrott och panik om mornarna.
Nu ska jag snart väcka honom och lobba för fyrverkerier och det där jobbiga telefonsamtalet till mamma. För att ringa till mamma är jobbigt. Då längtar man ju mer. Men ikväll har vi mutat med en godispåse om han ringer. Ringer och säger gott nytt år.
För det är så sorgligt alltsammans. För jag vet att hon blir glad och ledsen på samma gång. Glad att höra hans röst och kanske glad att vi tänker på henne. Ledsen över att inte få sin son nära, någon annan är med den lille pojken en magisk natt som denna. Någon annan som får nyårspussar och nyårskramar av den lille pojken.
Och även jag känner dubbelt. Överlycklig att ha hittat en familj. Att ha en familj, om än på låtsas. Jublande varm av små armar som kramar mig trots att jag är en elak styvmamma. Samtidigt är jag kluven och full av skuldkänslor. Känner för mamman. Känner för pojken. Känner för min älskling som gjorde valet och följde sitt hjärta.
Men nu är det nyårsafton och nu är min familj samlad för att välkomna det nya årtiondet.
Mina låtsasälsklingar sover. Vilar upp sig inför nattens festligheter. Vi ska äta nyårssupè på hotellet.
Själv sitter jag på balkongen sju våningar ovanför den turkosa Atlanten. Högt ovan palmerna och de kornblå solsängarna, den hjärtformade poolen. Babypoolen med segeldukstak. Minilandets lekpark. På balkongerna som omringar min egen hänger hotellets utlånade och urtvättade badlakan på tork.
Solen har just gått ner och himlen har antagit favoritfärgerna, som den gör i skymningen vid havet dagar som dessa. Pastelltoner breder ut sig ända från horisonten och rakt ovanför mig. Den oändliga himlen och under den firas det nya året.
För exakt två år sedan samma tid som nu satt vi i hyreshusets gemensamma bastu. Nykära, och för första gången i mitt snart 30 åriga liv skulle det firas en nyårsafton på familjevis, fast på andra sidan gränsen mellan barn och vuxen.
Det mörknar sakta och nedanför mig har poolområdets lampor tänts. Ikväll skall jag bada i poolen. I natt. Måste få fortsätta vara lite galen. Få fortsätta leva lite. Det är därför jag målat naglarna. Tånaglarna med fransk manikyr och på de långa fingernaglar glittrar det silvrigt aftonen till ära.
Två år i ett förhållande där jag dessutom blev styvmamma har tagit min energi. Vilken chock att utsättas för. Vilken chock att få barn. I sitt liv. Alltså jag har inte fått barn. Det har bara kommit in barn i mitt liv. En av de osynliga gränserna som inte får överskridas. Det är inte mitt barn. Men vi är i allra högsta grad en småbarnsfamilj de veckor han är hos oss. Fast på låtsas såklart. Vi är ju ingen riktig familj.
Och där någonstans tar orden slut. Ingen riktig familj. Om vi inte är någon riktig familj, vad är vi då? En familj på låtsas. En låtsasfamilj. Den lille pojken som en dag vaknade i sin säng och gick upp och endast fann sin mamma vid köksbordet. Och först efter flera dagar fick träffa sin pappa. Som inte förstod vad som hänt. Förstod inte varför han inte bodde i huset längre. I huset med gräsmattan och sin lilla sandlåda. Varför han aldrig mer fick säga god natt till både mamma och pappa om kvällarna. Var är hans familj? Vi måste väl vara hans familj? Eller? Fast vi ju inte är en riktig familj.
Snart är det alldeles mörkt, men havet hörs lika högt och brusande som innan. Bara att det inte syns längre. Där i bastun för exakt två år sedan var det kolsvart utanför. Och den lille pojken som inte fick vara med både sin mamma och sin pappa sin tredje nyårsnatt låg i hyreshusets gemensamma omklädningsrum utanför den gemensamma bastun sovandes på en åkmadrass fullt påklädd med vantar och mössa, overall och vinterkängor medan hans pappa och jag lika förväntansfullt som nu gjorde oss i ordning inför tolvslaget och allt som kommer innan och därefter. Om vi inte var än mer förväntansfulla. Nu två år senare är vi trötta och förväntansfulla, och långt mer erfarna som låtsasfamilj.
Nu ligger den lille pojken helt naken under ett lakan i sin extrasäng på ett fyrstjärnigt hotellrum och sover. Han som aldrig sover middag. Men just i dag gör han det. Helt perfekt. Medan hans pappa och jag gör oss i ordning för kvällens festligheter. Ikväll vet han att det är nyårsafton och han vet att han skall ringa sin mamma klockan elva och önska gott nytt år. För då är det gott nytt år i Sverige. Ikväll längtar han inte efter sin mamma lika mycket som andra kvällar. Han har sagt att han vill vara här i hundra dagar och att han inte längtar efter mamma. Det betyder inte att han inte längtar efter henne, det betyder bara att han alltid längtar efter henne. Fast kanske inte lika mycket nu. I poolen med sin nya gula badring. Under palmerna i solen. Utan vinteroverall. Utan dagis och stressiga styvmammor som får nervsammanbrott och panik om mornarna.
Nu ska jag snart väcka honom och lobba för fyrverkerier och det där jobbiga telefonsamtalet till mamma. För att ringa till mamma är jobbigt. Då längtar man ju mer. Men ikväll har vi mutat med en godispåse om han ringer. Ringer och säger gott nytt år.
För det är så sorgligt alltsammans. För jag vet att hon blir glad och ledsen på samma gång. Glad att höra hans röst och kanske glad att vi tänker på henne. Ledsen över att inte få sin son nära, någon annan är med den lille pojken en magisk natt som denna. Någon annan som får nyårspussar och nyårskramar av den lille pojken.
Och även jag känner dubbelt. Överlycklig att ha hittat en familj. Att ha en familj, om än på låtsas. Jublande varm av små armar som kramar mig trots att jag är en elak styvmamma. Samtidigt är jag kluven och full av skuldkänslor. Känner för mamman. Känner för pojken. Känner för min älskling som gjorde valet och följde sitt hjärta.
Men nu är det nyårsafton och nu är min familj samlad för att välkomna det nya årtiondet.
Kommentarer
Skicka en kommentar