Att vara maktlös gör mig förbannad. Jag ser på tv. En präst som förklarar kärlek, tvivel och olikheter för en sviken skild 35-årig kvinna som vill hitta svar och bli lycklig igen. Känner så igen mig. Det är av olikheter vi utvecklas. Av att släppa kontrollen. Och bli hängiven livet.
Välkomna det okända. Våga släpp kontrollen. Jag tar kontroll över min maktlöshet genom att skriva månadslånga matlistor och förbannar den som handlar något som inte stod på handelslappen. Förbannar den som inte ställer skorna i skohyllan. Förbannar den som spolar med för varmt vatten och för hårt tryck. Förbannar den som äter mackor fast vi skall gå ner i vikt med GI metoden. Förbannar den som inte har samma behov av kontroll som jag. Glädjedödaren. Kontrollfreaket. Grips av panik och vrålar ut min inneboende ångest över att jag inte har makt att bestämma färgen på sambons sons overall.
Varför detta kontrollbehov? Varför tror jag inte jag duger? Varför är jag bättre än alla andra? (Fast det är ju endast och bara en bluff) Jag vågar helt enkelt inte släppa kontrollen. Tänk om jag är nobody då. Tänk om ingen vill ha mig.
Det är så jobbigt med kontroll. Med gräl för smutsiga strumpor på golvet. Det är så jobbigt att aldrig aldrig nånsin kunna bara vara. Kunna känna att just nu känns livet underbart. Just nu är jag totalt avslappnad och lycklig. Att alltid alltid ha kontroll. Att aldrig släppa dig in på livet. Att aldrig våga.
Skulle vilja bara vara. Så får andra göra som dom vill.
Jag älskar ju dig ändå! ;-)
Välkomna det okända. Våga släpp kontrollen. Jag tar kontroll över min maktlöshet genom att skriva månadslånga matlistor och förbannar den som handlar något som inte stod på handelslappen. Förbannar den som inte ställer skorna i skohyllan. Förbannar den som spolar med för varmt vatten och för hårt tryck. Förbannar den som äter mackor fast vi skall gå ner i vikt med GI metoden. Förbannar den som inte har samma behov av kontroll som jag. Glädjedödaren. Kontrollfreaket. Grips av panik och vrålar ut min inneboende ångest över att jag inte har makt att bestämma färgen på sambons sons overall.
Varför detta kontrollbehov? Varför tror jag inte jag duger? Varför är jag bättre än alla andra? (Fast det är ju endast och bara en bluff) Jag vågar helt enkelt inte släppa kontrollen. Tänk om jag är nobody då. Tänk om ingen vill ha mig.
Det är så jobbigt med kontroll. Med gräl för smutsiga strumpor på golvet. Det är så jobbigt att aldrig aldrig nånsin kunna bara vara. Kunna känna att just nu känns livet underbart. Just nu är jag totalt avslappnad och lycklig. Att alltid alltid ha kontroll. Att aldrig släppa dig in på livet. Att aldrig våga.
Skulle vilja bara vara. Så får andra göra som dom vill.
Jag älskar ju dig ändå! ;-)
Kommentarer
Skicka en kommentar