Hemkomna välbehållna.
Direkt, så fort som möjligt till mamman med den lille pojken. Inte en minut längre än nödvändigt. Dom längtar så efter varandra. Och på en semester känns ju en vecka så mycket längre än en vanlig vardagsvecka.
Så vi stressar oss in i en översnöad bil som inte går att öppna bagageluckan på och därför får alla våra enorma resväskor tryckas in i baksätet, dit även jag får klättra in genom den enda dörr som går att få upp. Dörren till förarplatsen är den enda som inte är fastfrusen, och ute snöar det och är tretton minusgrader. Den lille pojken fryser i sin tunna tröja, medan jag och pappaälsklingen ordnar med packning och sittplatser. Jag sitter bak på den tre timmar långa hemresan och fryser som en blöt hund för det drar iskallt från fönstren.
Vi äter vår sista restaurangmåltid för en lång tid framöver innan bilresan hem. Är dödligt less på pizza och friterat men nu är vi hungriga och egentligen säkert också jättetrötta, men det får jag känna senare. Senare när jag kommer hem och får sträcka ut mig i min egen säng. Menar naturligtvis vår säng. I ”storsängen” som pappaälsklingen kallar det och jag i en millisekund fryser till en förstenad relik.
Storsängen. Storfamiljen. Lillfamiljen. Låtsasfamiljens dubbelsäng. Lika tvetydligt som dubbelt. I mitt inre är det likamedtecken mellan storsängen och kärnfamiljen, och under den millisekunden hinner min hjärna spela upp hela min älsklings riktiga familjeliv i deras dubbelsäng, innan jag kom in i bilden. Mamma, pappa barn. Med bebisverkstad, gravidmage och bebissnus. Jag får fort tränga bort allt det där och tänka att han bara menar att den lille pojken tycker det är mysigare med den stora sängen än sin egen lilla säng.
När vi sitter på kinarestaurangen och väntar på att få in våran mat tar jag upp min väska för att visa digitalkamerans foton till min kompis som vi plockat upp och träffar en snabbis medan vi ändå ska äta. Men digitalkameran som jag under hela resan haft järnkoll på ligger inte i väskan. En våg av oro sköljer genom mig men jag antar att den fallit ur och ligger kvar i bilen. Fast oron gnager sig liksom fast, och håller i sig ända tills att vi kommer ut i bilen och inser att digitalkameran med alla bilder på vår familjesemester inte alls ligger i bilen. Och vi kör tillbaka till flygplatsen och letar där sista fotot togs, och pappaälsklingen går igenom hela bilen och även i bagageutrymmet som nu går att komma åt för luckan har tinat. Men föga överraskande finns inte kameran någonstans.
Vi kör hemåt utan bilder från familjesemestern, och var tjugonde minut svär jag över de förlorade bilderna och den lille pojken flikar lika ofta in med sitt finurliga ”vad sa du nu då?” För han är i det-är-fult-att-svära-åldern och är enormt uppmärksam på vad som sägs om det på något sätt kommer ut oplanerade känslouttryck ur någon av våra skyldiga vuxenmunnar.
Efter en och en halv timme börjar den lille pojken otåligt fråga om vi snart är framme hos mamma. Då stannar vi och mutar med en lördagsgodispåse och DVD film och förklarar att ”om en film till” är vi framme hos mamma som säkert också längtar jättemycket. Så i slutet av Hitta Nemo börjar den lille pojken känna igen sig i omgivningarna trots beckmörkret och vi lägger undan all elektronisk utrustning och kontrollerar att allas säkerhetsbälten är fastspända så att vi kan gå ner för landning och den lille pojken brummar högt likt ett flygplan för han är andrepilot, eller styrman eller vad nu den som sitter bredvid piloten heter. Piloten som kör bilen.
Mamman har vrickat foten och sitter på golvet i hallen. Hon kramar sin lilla son och vi stannar ett tag i hennes hall alla tre och pratar lite om resan, om nyårsfirandet och om hennes nya jobb. En halvtidstjänst på Kappahl. Den lille pojken, deras son har satt kurs till sitt rum och ska visa oss alla sina julklappar som han inte alls hunnit leka med något innan han förflyttades till sin andra familj och sitt andra rum och sina andra julklappar, som inte var särskilt många i år för han fick ju resan. Men när han kommer ut i hallen och tar min hand för att han vill att jag följer med honom till sitt rum för att visa mig sin nya fina legopolisstation så värmer det även i mitt styvmammahjärta. Att han vill visa mig det som betyder något för honom. Det betyder väl att jag också betyder något för honom?
Och vi åker hem i en tyst och tom bil. Till en tyst och tom lägenhet. Och det är tomt och skönt på en och samma gång. Skönt för att vi får sova ut, och packa upp och ta bort alla julsaker i lugn och ro under morgondagen. Men tomt lite väl plötsligt. Från att vi varit en riktig familj dygnet runt i en vecka, och vaknat upp tillsammans i samma rum med en vidunderlig utsikt och en solig balkong, och framdukad mat tre gånger om dagen är vi nu bara vi två. Och vi skall vara bara vi två i fyra dagar till innan den lille pojken åter förenas med oss. Och vi blir hans familj för en vecka.
Fram till dess skall vi bara vara två jullovslediga förövrigt heltidsarbetande barnlösa sambos i trettioårsåldern som kan vara uppe länge på kvällarna och sova länge på mornarna och äta när vi vill och göra vad vi vill.
Vi städar konstant vår stora lägenhet i tre dagar och sover till halv tolv.
Direkt, så fort som möjligt till mamman med den lille pojken. Inte en minut längre än nödvändigt. Dom längtar så efter varandra. Och på en semester känns ju en vecka så mycket längre än en vanlig vardagsvecka.
Så vi stressar oss in i en översnöad bil som inte går att öppna bagageluckan på och därför får alla våra enorma resväskor tryckas in i baksätet, dit även jag får klättra in genom den enda dörr som går att få upp. Dörren till förarplatsen är den enda som inte är fastfrusen, och ute snöar det och är tretton minusgrader. Den lille pojken fryser i sin tunna tröja, medan jag och pappaälsklingen ordnar med packning och sittplatser. Jag sitter bak på den tre timmar långa hemresan och fryser som en blöt hund för det drar iskallt från fönstren.
Vi äter vår sista restaurangmåltid för en lång tid framöver innan bilresan hem. Är dödligt less på pizza och friterat men nu är vi hungriga och egentligen säkert också jättetrötta, men det får jag känna senare. Senare när jag kommer hem och får sträcka ut mig i min egen säng. Menar naturligtvis vår säng. I ”storsängen” som pappaälsklingen kallar det och jag i en millisekund fryser till en förstenad relik.
Storsängen. Storfamiljen. Lillfamiljen. Låtsasfamiljens dubbelsäng. Lika tvetydligt som dubbelt. I mitt inre är det likamedtecken mellan storsängen och kärnfamiljen, och under den millisekunden hinner min hjärna spela upp hela min älsklings riktiga familjeliv i deras dubbelsäng, innan jag kom in i bilden. Mamma, pappa barn. Med bebisverkstad, gravidmage och bebissnus. Jag får fort tränga bort allt det där och tänka att han bara menar att den lille pojken tycker det är mysigare med den stora sängen än sin egen lilla säng.
När vi sitter på kinarestaurangen och väntar på att få in våran mat tar jag upp min väska för att visa digitalkamerans foton till min kompis som vi plockat upp och träffar en snabbis medan vi ändå ska äta. Men digitalkameran som jag under hela resan haft järnkoll på ligger inte i väskan. En våg av oro sköljer genom mig men jag antar att den fallit ur och ligger kvar i bilen. Fast oron gnager sig liksom fast, och håller i sig ända tills att vi kommer ut i bilen och inser att digitalkameran med alla bilder på vår familjesemester inte alls ligger i bilen. Och vi kör tillbaka till flygplatsen och letar där sista fotot togs, och pappaälsklingen går igenom hela bilen och även i bagageutrymmet som nu går att komma åt för luckan har tinat. Men föga överraskande finns inte kameran någonstans.
Vi kör hemåt utan bilder från familjesemestern, och var tjugonde minut svär jag över de förlorade bilderna och den lille pojken flikar lika ofta in med sitt finurliga ”vad sa du nu då?” För han är i det-är-fult-att-svära-åldern och är enormt uppmärksam på vad som sägs om det på något sätt kommer ut oplanerade känslouttryck ur någon av våra skyldiga vuxenmunnar.
Efter en och en halv timme börjar den lille pojken otåligt fråga om vi snart är framme hos mamma. Då stannar vi och mutar med en lördagsgodispåse och DVD film och förklarar att ”om en film till” är vi framme hos mamma som säkert också längtar jättemycket. Så i slutet av Hitta Nemo börjar den lille pojken känna igen sig i omgivningarna trots beckmörkret och vi lägger undan all elektronisk utrustning och kontrollerar att allas säkerhetsbälten är fastspända så att vi kan gå ner för landning och den lille pojken brummar högt likt ett flygplan för han är andrepilot, eller styrman eller vad nu den som sitter bredvid piloten heter. Piloten som kör bilen.
Mamman har vrickat foten och sitter på golvet i hallen. Hon kramar sin lilla son och vi stannar ett tag i hennes hall alla tre och pratar lite om resan, om nyårsfirandet och om hennes nya jobb. En halvtidstjänst på Kappahl. Den lille pojken, deras son har satt kurs till sitt rum och ska visa oss alla sina julklappar som han inte alls hunnit leka med något innan han förflyttades till sin andra familj och sitt andra rum och sina andra julklappar, som inte var särskilt många i år för han fick ju resan. Men när han kommer ut i hallen och tar min hand för att han vill att jag följer med honom till sitt rum för att visa mig sin nya fina legopolisstation så värmer det även i mitt styvmammahjärta. Att han vill visa mig det som betyder något för honom. Det betyder väl att jag också betyder något för honom?
Och vi åker hem i en tyst och tom bil. Till en tyst och tom lägenhet. Och det är tomt och skönt på en och samma gång. Skönt för att vi får sova ut, och packa upp och ta bort alla julsaker i lugn och ro under morgondagen. Men tomt lite väl plötsligt. Från att vi varit en riktig familj dygnet runt i en vecka, och vaknat upp tillsammans i samma rum med en vidunderlig utsikt och en solig balkong, och framdukad mat tre gånger om dagen är vi nu bara vi två. Och vi skall vara bara vi två i fyra dagar till innan den lille pojken åter förenas med oss. Och vi blir hans familj för en vecka.
Fram till dess skall vi bara vara två jullovslediga förövrigt heltidsarbetande barnlösa sambos i trettioårsåldern som kan vara uppe länge på kvällarna och sova länge på mornarna och äta när vi vill och göra vad vi vill.
Vi städar konstant vår stora lägenhet i tre dagar och sover till halv tolv.
Kommentarer
Skicka en kommentar