365 DAGAR ORD

Han kom in i rummet, brun kostym. Brun rutig kostym. Bruna rutor och bruna ränder. Ljusbruna ränder. Gulnad långärmad skjorta och glasögon som var inne på sin andra modesväng. Han stängde dörren omsorgsfull och vände sig om. Lättade lite på slipsen, lyfte av glasögonen och tog sig för pannan. Lämnade plastbågarna på sitt ädla skrivbord och gick fram till fönstret. Satte handen i höften, just vid sitt dyra läderbälte. Vad fan gör man nu? Orden ekade innanför det mörkbruna hårburret som vilken kvinna som helst suckande hade dragit sina fingrar genom. Snart är det över. Snart kommer dom. Medan han stod på sitt kontor och inväntade sina sista minuter inom sin yrkeskarriär, inom någon yrkeskarriär överhuvudtaget, rasslade det i hisskedjorna och det trånga hissutrymmet var på väg ned genom byggnaden till entrèplan. Innan hissen kommit fram till hans egna våningsplan hade han lämnat sitt rum och tagit brandtrappan upp till takterassen.

Hemkomna välbehållna. Direkt, så fort som möjligt till mamman med den lille pojken. Inte en minut längre än nödvändigt. Dom längtar så efter varandra. Och på en semester känns ju en vecka så mycket längre än en vanlig vardagsvecka. Så vi stressar oss in i en översnöad bil som inte går att öppna bagageluckan på och därför får alla våra enorma resväskor tryckas in i baksätet, dit även jag får klättra in genom den enda dörr som går att få upp. Dörren till förarplatsen är den enda som inte är fastfrusen, och ute snöar det och är tretton minusgrader. Den lille pojken fryser i sin tunna tröja, medan jag och pappaälsklingen ordnar med packning och sittplatser. Jag sitter bak på den tre timmar långa hemresan och fryser som en blöt hund för det drar iskallt från fönstren. Vi äter vår sista restaurangmåltid för en lång tid framöver innan bilresan hem. Är dödligt less på pizza och friterat men nu är vi hungriga och egentligen säkert också jättetrötta, men det får jag känna senare. Senare när jag

Fräknarna på kindbenen. Vinden i håret. En tunn knälång bomullskjol som fladdrar lätt när hon går trottoaren fram. Orange strandväska över axeln och mörkbruna riktigt glassiga solglasögon. Hon låser upp porten med sin blinbling-nyckelknippa, i trapphuset på väg upp till lägenhetens ytterdörr kommer det molande trycket från bröstet. Trappstegen blir tyngre och tyngre, innan sista avsatsen har hon stängt av allt. Hon ser att dörren är låst, ändå känner hon på dörrhandtaget samtidigt som hon gräver i väskan efter nyckeln hon just lagt dit. Längst ner bland mobiltelefonen, papper, plånbok, läppglans, necessär, hårborste och anteckningsbok ligger nyckelknippan. Herman verkar inte kommit hem än. Han brukar ha hunnit före henne, börjat med maten och fråga hur hon har haft det. Det knyter sig i magen och hon går in i sovrummet för att byta om. Säckiga byxor och ett för litet linne. Rosa foppatofflor och av med klockan. Ut med linserna, sätta håret i en hästsvans och slänga BHn i tvätten. Hon b

Av alla miljoner ord jag skrivit har jag aldrig skrivit något som berör. Något som fick livet att vända. Kanske vänder det en dag. Kanske kommer du närmare dig själv en dag. På restaurangen frågade jag dig vad du skulle gjort annorlunda om du var 15 år igen. Bättre betyg. Inte flyttat med tjejen som bedrog dig till den stora huvudstaden. Jag tänkte. Jag skulle inte bråka och skrika fula ord till mina föräldrar om jag fick vara 15 år och bo hemma igen. Och jag skulle kanske tala om mer vad jag kände. Kanske berätta till min mamma och min pappa när jag var ledsen eller glad. Inte bara vara så arg. Är det försent att skriva ett brev och säga förlåt. Förlåt mamma att jag sa att du var en jävla kärring. Förlåt pappa för att jag kallade dig gubbjävel. Hade jag varit lyckligare idag om jag kanske pratat med er istället. Om jag sagt att jag var ledsen. Om jag sagt att jag var osäker. Om jag sagt att jag gärna ville höra till. Vara med. Vara alla till lags. Få bar betyg och gå på universitet fö

Nyårsafton. Det är någonting magiskt med den 31 december. Sista dagen på det gamla. Förväntansfull över ett nytt år som väntar på mig om ett par timmar. Mina låtsasälsklingar sover. Vilar upp sig inför nattens festligheter. Vi ska äta nyårssupè på hotellet. Själv sitter jag på balkongen sju våningar ovanför den turkosa Atlanten. Högt ovan palmerna och de kornblå solsängarna, den hjärtformade poolen. Babypoolen med segeldukstak. Minilandets lekpark. På balkongerna som omringar min egen hänger hotellets utlånade och urtvättade badlakan på tork. Solen har just gått ner och himlen har antagit favoritfärgerna, som den gör i skymningen vid havet dagar som dessa. Pastelltoner breder ut sig ända från horisonten och rakt ovanför mig. Den oändliga himlen och under den firas det nya året. För exakt två år sedan samma tid som nu satt vi i hyreshusets gemensamma bastu. Nykära, och för första gången i mitt snart 30 åriga liv skulle det firas en nyårsafton på familjevis, fast på andra sidan gränsen m

Grånande dag. En eftermiddag. En eftermiddag som alla andra dagar. Hanne promenerar hemåt. Stora moln vilar tungt på himlen. Och hösten har just tagit vid. Som i slutet på en film går hon längs med trottoaren. Och eftertexterna börjar rulla. Stegen är bestämda men lätta. Hade det varit slutscenen skulle hon ha tagit ett skutt. Men Hanne lever i verkligheten och i verkligheten känner man sig bara lycklig inombords. De få individer som kan uppleva lycka. Som vågar öppna sig för känslan av att vara lyckliga. Kanske är frihet lycka. Frihet. Hanne smakar tyst på ordet. Frihet. En intensiv inte alltför välbekant värme spritter i hennes bröst. Känslan av frihet. En kort stund av verklig lycka. Jag har inget att förlora längre. Freedom is just another word for nothing left to loose you know. Har du hört den va Bea? Bea som har bjudit till middag. Bjudit Erika och Jens. Parmiddag. Helt kristallklart. För att fira helgen. Petra och Christian. Bu och Bä. Fan och hans moster. Dom får säkert jättet

Hon är storsint och generös. I hemlighet småsint och respektlös. Hon är leende och vän. I hemlighet arg och frän. Hon är ledsen och nere. I hemlighet lat och grubblande. Hon är som folk är mest. I hemlighet vill hon kanske prova dö. För att kunna sitta uppe på molnen och se hur många som ska komma på hennes begravning. Med lackkistan och gula rosor. I hemlighet myser hon med tanken på de sörjande storsinta närvarande, de nära och kära, på bilden av en leende storsint hemlighetsfull numera avliden vän, dotter, sambo och kollega. I hemlighet är så så långt från att vara storsint någon kan komma.

Jag skäms för att ditt förhållande gick sönder. Jag skäms för att du valde mig. Jag skäms för att han inte får leka på er gräsmatta längre. Med den lilla sandlådan. Jag skäms för att det inte började som ett kärleksförhållande ska börja. Med ballonger och serpentiner, rosor och champagne, tårta och gelèhallon. Drömmar om framtiden. Det var smussel och spänning. Och jag kände mig utvald. Utvald för att du valde mig, för att du älskade mig, gav din tid till mig. Istället för någon som väntade på dig. Någon som offrade sina tårar för din skull. Jag skäms för att du valde mig. Jag skäms för att jag inte kan älska dig. Jag kan inte älska dig för jag skäms för vår kärlek. Jag vill inte skämmas för vår kärlek. För oss. Tänk om. Tänk om. Tänk om jag inte skämdes. Tänk om jag inte skämdes för hur det började. Då skulle jag kanske känna längtan efter dig. Tänk om jag inte skämdes när jag träffar henne. Då kanske jag inte skulle känna mig osäker. Tänk om jag inte skämdes. Då kanske jag skulle våg

Vad är ett löfte? Varför lova något man inte kan hålla? Vad innebär det att älska någon? Trött tittade hon på frågorna och visste att hon inte skulle kunna slå upp svaren i någon bok. Svaren skulle bli hennes egna. Men hon hade inga svar. Inte ännu. Hon såg upp, blicken föll på stolen i hallen. Över stolsryggen hängde hennes kappa. Packade väskor innanför dörren. Bruna skinnstövlar. Tålde regn och solsken, mest regn. De färdade henne dit hon ville, men också dit hon inte ville eller inte borde gå. Hon hade redan tagit på sig dem. Redo att stiga upp ur soffan och klä sig. Ta på sig ytterkläderna. Gå ut igenom dörren och resa hem. Redo, men ändå inte. Hon satt kvar en lång stund. Alldeles stilla. Tyst stirrande in i den avstängda tvn. Endast hennes spegelbild på skärmen gjorde henne sällskap. Telefonens signal väckte henne. Hon svarade inte utan reste sig bara upp och gick ut till den väntande taxin. Den gula koppen till hälften fylld med kallt kaffe hade hon lämnat kvar på bordet. Först