365 DAGAR ORD

Fräknarna på kindbenen. Vinden i håret. En tunn knälång bomullskjol som fladdrar lätt när hon går trottoaren fram. Orange strandväska över axeln och mörkbruna riktigt glassiga solglasögon. Hon låser upp porten med sin blinbling-nyckelknippa, i trapphuset på väg upp till lägenhetens ytterdörr kommer det molande trycket från bröstet. Trappstegen blir tyngre och tyngre, innan sista avsatsen har hon stängt av allt. Hon ser att dörren är låst, ändå känner hon på dörrhandtaget samtidigt som hon gräver i väskan efter nyckeln hon just lagt dit. Längst ner bland mobiltelefonen, papper, plånbok, läppglans, necessär, hårborste och anteckningsbok ligger nyckelknippan. Herman verkar inte kommit hem än. Han brukar ha hunnit före henne, börjat med maten och fråga hur hon har haft det. Det knyter sig i magen och hon går in i sovrummet för att byta om. Säckiga byxor och ett för litet linne. Rosa foppatofflor och av med klockan. Ut med linserna, sätta håret i en hästsvans och slänga BHn i tvätten. Hon b...

Grånande dag. En eftermiddag. En eftermiddag som alla andra dagar. Hanne promenerar hemåt. Stora moln vilar tungt på himlen. Och hösten har just tagit vid. Som i slutet på en film går hon längs med trottoaren. Och eftertexterna börjar rulla. Stegen är bestämda men lätta. Hade det varit slutscenen skulle hon ha tagit ett skutt. Men Hanne lever i verkligheten och i verkligheten känner man sig bara lycklig inombords. De få individer som kan uppleva lycka. Som vågar öppna sig för känslan av att vara lyckliga. Kanske är frihet lycka. Frihet. Hanne smakar tyst på ordet. Frihet. En intensiv inte alltför välbekant värme spritter i hennes bröst. Känslan av frihet. En kort stund av verklig lycka. Jag har inget att förlora längre. Freedom is just another word for nothing left to loose you know. Har du hört den va Bea? Bea som har bjudit till middag. Bjudit Erika och Jens. Parmiddag. Helt kristallklart. För att fira helgen. Petra och Christian. Bu och Bä. Fan och hans moster. Dom får säkert jättet...

Hon är storsint och generös. I hemlighet småsint och respektlös. Hon är leende och vän. I hemlighet arg och frän. Hon är ledsen och nere. I hemlighet lat och grubblande. Hon är som folk är mest. I hemlighet vill hon kanske prova dö. För att kunna sitta uppe på molnen och se hur många som ska komma på hennes begravning. Med lackkistan och gula rosor. I hemlighet myser hon med tanken på de sörjande storsinta närvarande, de nära och kära, på bilden av en leende storsint hemlighetsfull numera avliden vän, dotter, sambo och kollega. I hemlighet är så så långt från att vara storsint någon kan komma.

Jag skäms för att ditt förhållande gick sönder. Jag skäms för att du valde mig. Jag skäms för att han inte får leka på er gräsmatta längre. Med den lilla sandlådan. Jag skäms för att det inte började som ett kärleksförhållande ska börja. Med ballonger och serpentiner, rosor och champagne, tårta och gelèhallon. Drömmar om framtiden. Det var smussel och spänning. Och jag kände mig utvald. Utvald för att du valde mig, för att du älskade mig, gav din tid till mig. Istället för någon som väntade på dig. Någon som offrade sina tårar för din skull. Jag skäms för att du valde mig. Jag skäms för att jag inte kan älska dig. Jag kan inte älska dig för jag skäms för vår kärlek. Jag vill inte skämmas för vår kärlek. För oss. Tänk om. Tänk om. Tänk om jag inte skämdes. Tänk om jag inte skämdes för hur det började. Då skulle jag kanske känna längtan efter dig. Tänk om jag inte skämdes när jag träffar henne. Då kanske jag inte skulle känna mig osäker. Tänk om jag inte skämdes. Då kanske jag skulle våg...

Vad är ett löfte? Varför lova något man inte kan hålla? Vad innebär det att älska någon? Trött tittade hon på frågorna och visste att hon inte skulle kunna slå upp svaren i någon bok. Svaren skulle bli hennes egna. Men hon hade inga svar. Inte ännu. Hon såg upp, blicken föll på stolen i hallen. Över stolsryggen hängde hennes kappa. Packade väskor innanför dörren. Bruna skinnstövlar. Tålde regn och solsken, mest regn. De färdade henne dit hon ville, men också dit hon inte ville eller inte borde gå. Hon hade redan tagit på sig dem. Redo att stiga upp ur soffan och klä sig. Ta på sig ytterkläderna. Gå ut igenom dörren och resa hem. Redo, men ändå inte. Hon satt kvar en lång stund. Alldeles stilla. Tyst stirrande in i den avstängda tvn. Endast hennes spegelbild på skärmen gjorde henne sällskap. Telefonens signal väckte henne. Hon svarade inte utan reste sig bara upp och gick ut till den väntande taxin. Den gula koppen till hälften fylld med kallt kaffe hade hon lämnat kvar på bordet. Först...