Hon bara visste. Där inuti. Det stämde inte. Han dolde något. Han var en narcissistisk galning. Med en väl polerad mask som uttryckte mildhet, sårbarhet, valpögon och det är synd om mig mentalitet. Hon såg bakom det. Hon såg djupt i hans ögon den stora livslögnen. Att vara ett djur. Att totalt sakna känsla och empati. Att alla hans handlingar var u syfte att upprätthålla masken. Men hon krossade den. Han blev galningen. Han skyllde på henne. Han skammade henne. Han blev lika elak som han varit mild. Hon tog på sig all hans ilska och vrede. Hon trodde det var hennes ansvar och livsuppgift att låta andra använda henne för att se sig själva. Så hon lät han hålla på. Hon bar hans ångest. Hon blev som hans terapeut. Tills hon sa stopp. Hon sa jag orkar inte mer. Jag mår dåligt. Gör inte såhär mer mot mig. Då blev han rasande. Alla fel i världen var hennes. Men hon fortsatte säga stopp. Stopp. Stopp. Stopp. Han vägrade låta henne ha egna t...