Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

samspelet i en relation utan tillit

Tillit. Tillit betyder förtroende till ens person vilja och förmåga att hjälpa och skydda. Empati. Förståelse för en annan persons perspektiv. Tillit och empati är lättare när man känner trygghet i sig själv. När man förstår sina egna känslor och har tillit till sin egen förmåga. När man accepterar sig själv som man är och är medveten om sina förmågor, styrkor och svagheter. När man besitter självinsikt och är självreflekterande. I en realtion där ena parten brister i att hjälpa och stötta och/eller saknar förmåga att se saker ur andras perspektiv får samspelet många svårigheter. Kärlek och relationer handlar i grunden om tillit och empati. En kärleksrelation där man känner sig bekräftad, trygg och sedd förutsätter att bägge parter har förmåga och vilja att känna eller utveckla tillit och empati. När tilliten brister. När förtroendet för att den andra ska stötta och hjälpa försvinner. Då ligger det nära till hands att även empatin minskar. Tilliten och empatin är något som fö
Nya inlägg

EGOT

Efter år av självömkan och grubblerier. Efter sömnlösa ångestfyllda nätter. Efter panikartad jakt på bekräftelse. Efter massor med kloka slutsatser. Efter många modig val. Efter tårar av lycka och tårar av förtvivlan. Jag lever. Jag har levt hela mitt liv. Jag har hela mitt liv kvar att leva. Alla andetag ska andas. Ända tills det sista. Människor jag mött och kommer att möta. Jag kommer bli lurad igen. Jag kommer känna mig lurad igen. Jag kommer gråta igen. Jag hoppas jag kommer känna mig hel och lätt och känna tillfredställelse. Viktigast av allt är att jag litar på mig själv. Idag. Jag tillåter mina känslor att finnas. Oavsett vad andra säger om dom. Varför har andra åsikter om ens känslor? Den egna osäkerheten. Den egna känslomässiga distanseringen. Att förstå. Att andras åsikter om ens egna känslor egentligen handlar om deras inre liv. Åsikterna, reaktionerna är projiceringar som används när något inuti berörs. Något man är omedveten om. Något som stör, skaver rubbar ens sj

harriet

Min man är inte som jag. Han är annorlunda. Jag är inte som han. Vi är olika. Hur då kanske ni undrar. Män och kvinnor är ju tämligen olika. Både kroppsligt och inte sällan även intellektuellt. Men utöver det tänker ni då. Ja. Vi är inte samma någonstans. Jag är svartvit. Han är grå. Han är skuggan som faller när jag står mitt under solen. Vem är Han? Vem är Jag? Vi är inte så bra på att tycka om varandra. Vi speglar varandra hellre än vara oss själva. Harriet är min mans hustru. Harriet har högra krav och en bister uppsyn. Harriet är fullkomligt uppslukad av sina egna känslor. Så till den grad att hon har uttmattningssymptom. Harriet är less på sin depression och aggressivitet. 

Skrivpuff 170504: BORTA

Är du helt jävla borta? Han sparkade på stenen framför så det plaskade till i en svart vattenpöl. Spottade och lutade undersidan av armen mot väggen i gångtunneln. Va? Han vände sig om och skrek. Svara då! Hon svarade inte utan lutade sig framåt över sin cykelsadel. Blundade inför sin spegelbild i den våta asfalten. Vågade inte titta upp. Hon visste att han grät under huvtröjan. Ingen mening, inga ord skulle hjälpa eller lindra. Fy fan. Han vände sig om igen och slog knytnäven i den räfflade metallväggen. Hon hörde hans hulkningar, visste inte riktigt om han ville att hon skulle höra dem eller om han försökte dölja det. Tiden hade stannat, känslorna och upplevelsen höll fast dem. En sekund. En till sekund. Nu står vi här. Nu står dom där. Han och hon. En gemensam stig fram till gångtunneln. Vid tunnelns slut skiljs deras vägar för alltid.

Maktlöshet

Att vara maktlös gör mig förbannad. Jag ser på tv. En präst som förklarar kärlek, tvivel och olikheter för en sviken skild 35-årig kvinna som vill hitta svar och bli lycklig igen. Känner så igen mig. Det är av olikheter vi utvecklas. Av att släppa kontrollen. Och bli hängiven livet. Välkomna det okända. Våga släpp kontrollen. Jag tar kontroll över min maktlöshet genom att skriva månadslånga matlistor och förbannar den som handlar något som inte stod på handelslappen. Förbannar den som inte ställer skorna i skohyllan. Förbannar den som spolar med för varmt vatten och för hårt tryck. Förbannar den som äter mackor fast vi skall gå ner i vikt med GI metoden. Förbannar den som inte har samma behov av kontroll som jag. Glädjedödaren. Kontrollfreaket. Grips av panik och vrålar ut min inneboende ångest över att jag inte har makt att bestämma färgen på sambons sons overall. Varför detta kontrollbehov? Varför tror jag inte jag duger? Varför är jag bättre än alla andra? (Fast det är ju endast och

I väntan

Han kom in i rummet, brun kostym. Brun rutig kostym. Bruna rutor och bruna ränder. Ljusbruna ränder. Gulnad långärmad skjorta och glasögon som var inne på sin andra modesväng. Han stängde dörren omsorgsfull och vände sig om. Lättade lite på slipsen, lyfte av glasögonen och tog sig för pannan. Lämnade plastbågarna på sitt ädla skrivbord och gick fram till fönstret. Satte handen i höften, just vid sitt dyra läderbälte. Vad fan gör man nu? Orden ekade innanför det mörkbruna hårburret som vilken kvinna som helst suckande hade dragit sina fingrar genom. Snart är det över. Snart kommer dom. Medan han stod på sitt kontor och inväntade sina sista minuter inom sin yrkeskarriär, inom någon yrkeskarriär överhuvudtaget, rasslade det i hisskedjorna och det trånga hissutrymmet var på väg ned genom byggnaden till entrèplan. Innan hissen kommit fram till hans egna våningsplan hade han lämnat sitt rum och tagit brandtrappan upp till takterassen.

6 januari

Hemkomna välbehållna. Direkt, så fort som möjligt till mamman med den lille pojken. Inte en minut längre än nödvändigt. Dom längtar så efter varandra. Och på en semester känns ju en vecka så mycket längre än en vanlig vardagsvecka. Så vi stressar oss in i en översnöad bil som inte går att öppna bagageluckan på och därför får alla våra enorma resväskor tryckas in i baksätet, dit även jag får klättra in genom den enda dörr som går att få upp. Dörren till förarplatsen är den enda som inte är fastfrusen, och ute snöar det och är tretton minusgrader. Den lille pojken fryser i sin tunna tröja, medan jag och pappaälsklingen ordnar med packning och sittplatser. Jag sitter bak på den tre timmar långa hemresan och fryser som en blöt hund för det drar iskallt från fönstren. Vi äter vår sista restaurangmåltid för en lång tid framöver innan bilresan hem. Är dödligt less på pizza och friterat men nu är vi hungriga och egentligen säkert också jättetrötta, men det får jag känna senare. Senare när jag