Fortsätt till huvudinnehåll

I väntan

Han kom in i rummet, brun kostym. Brun rutig kostym. Bruna rutor och bruna ränder. Ljusbruna ränder. Gulnad långärmad skjorta och glasögon som var inne på sin andra modesväng. Han stängde dörren omsorgsfull och vände sig om. Lättade lite på slipsen, lyfte av glasögonen och tog sig för pannan. Lämnade plastbågarna på sitt ädla skrivbord och gick fram till fönstret. Satte handen i höften, just vid sitt dyra läderbälte.

Vad fan gör man nu? Orden ekade innanför det mörkbruna hårburret som vilken kvinna som helst suckande hade dragit sina fingrar genom. Snart är det över. Snart kommer dom. Medan han stod på sitt kontor och inväntade sina sista minuter inom sin yrkeskarriär, inom någon yrkeskarriär överhuvudtaget, rasslade det i hisskedjorna och det trånga hissutrymmet var på väg ned genom byggnaden till entrèplan.

Innan hissen kommit fram till hans egna våningsplan hade han lämnat sitt rum och tagit brandtrappan upp till takterassen.
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lättnad

Plötsligt Oväntat  Lättnad Som att något inuti förstår. Som att något faller på plats. Varken hjärtat eller hjärnan hänger med. Hjärtat vill göra ont och fortsätta gråta. Hjärnan vill vara arg och hata. Men så någonstans där i djupet, mycket starkare tar en lättnad över.  En stor blå ballong fylls.  Sköljer över mig. När jag kan se att allt bara var bluff. Från början till oändligheten.  Jag känner mig som en vinnare. Jag känner lättnad.  Jag förstår det inte ens själv.  Som att sår är läkta och det känns ingenting när salt strös i dom. Det är inte ens salt.  Det är två andra personer.  Som inte alls har med mig att göra.  Och jag ser mina ord min text mitt mejl på ett annat sätt.  Som att det där inuti har skrivit det åt mig. 
Skicka en kommentar
Läs mer

Att gömma sig

Fräknarna på kindbenen. Vinden i håret. En tunn knälång bomullskjol som fladdrar lätt när hon går trottoaren fram. Orange strandväska över axeln och mörkbruna riktigt glassiga solglasögon. Hon låser upp porten med sin blinbling-nyckelknippa, i trapphuset på väg upp till lägenhetens ytterdörr kommer det molande trycket från bröstet. Trappstegen blir tyngre och tyngre, innan sista avsatsen har hon stängt av allt. Hon ser att dörren är låst, ändå känner hon på dörrhandtaget samtidigt som hon gräver i väskan efter nyckeln hon just lagt dit. Längst ner bland mobiltelefonen, papper, plånbok, läppglans, necessär, hårborste och anteckningsbok ligger nyckelknippan. Herman verkar inte kommit hem än. Han brukar ha hunnit före henne, börjat med maten och fråga hur hon har haft det. Det knyter sig i magen och hon går in i sovrummet för att byta om. Säckiga byxor och ett för litet linne. Rosa foppatofflor och av med klockan. Ut med linserna, sätta håret i en hästsvans och slänga BHn i tvätten. Hon b...
3 kommentarer
Läs mer

förvirring

Varför förändras hon?  Varför vill hon? Varför litar hon inte på sig själv? Varför tror hon att hon måste förändras? Hon är ju guds skapelse.  Varför gör hon något som inte fungerar? Av rädsla. Hon kände inte tillit. Tänker hon måste förändra sig. Att hon inte duger som hon är. Så valde hon att tro på sig själv. På sina val. På sina känslor. På honom. Hon la hela sitt liv i någon annans makt.  Men hon ägde sina egna tankar känslor och handlingar. Så hon kunde uttrycka sig. Hon kunde uttrycka att det han gjorde inte var okej. Att hon ville annorlunda. Då straffade han henne. Med tystnad, med så mycket jävligheter i syfte att även styra hennes tankar handlingar o känslor. Men känslor går inte att styra. Känslor finns för din överlevnad när orden tar slut.  Hon vill inte längre känna hat, ilska, sorg bitterhet, saknad. Hon vill lämna över det till det gudomliga och vara den hon är när ljuset brinner.  Hon ber att det ska ske. 
Skicka en kommentar
Läs mer