365 DAGAR ORD

Skammen Jag blev både skammad och skämdes. Över helt olika saker. Jag blev skammad för att du inte kan bära din egen skam. Jag skämdes för mitt lilla barn som bor inuti mig fortfarande fick panik av att inte vara självklart sedd, älskad och trygg. Jag skämdes över mina egna känslor. Att tvångsmässigt nå ut. Att visa kärlek med reservation. Beredd att dra sig undan. Ett skamlöst beteende egentligen. Och jag har skämts så över det. Över att inte vara trygg. Skämts över att inte vara den jag önskade att jag vore. Trygg tillitsfull. Jag har alltid försökt men det har skavt. Jag har alltid gett men sällan fått tillbaka. Jag har skämts över att vara jag. Att inte bli sedd och bekräftad. Att bli hyllad och skammad för någon jag inte är. Aldrig speglad i mina egna känslor.  Därför har jag kommit till att inte vara i kontakt med mina egna känslor. Den känsla jag varit i kontakt med har varit ilska. Då har jag kanske blivit bekräftad om än inte förståd. Snarare skuldbelagd och skammad. Den k...

Hon bara visste. Där inuti. Det stämde inte.  Han dolde något. Han var en narcissistisk galning. Med en väl polerad mask som uttryckte mildhet, sårbarhet, valpögon och det är synd om mig mentalitet. Hon såg bakom det. Hon såg djupt i hans ögon den stora livslögnen. Att vara ett djur. Att totalt sakna känsla och empati. Att alla hans handlingar var u syfte att upprätthålla masken.  Men hon krossade den.  Han blev galningen.  Han skyllde på henne. Han skammade henne. Han blev lika elak som han varit mild.  Hon tog på sig all hans ilska och vrede. Hon trodde det var hennes ansvar och livsuppgift att låta andra använda henne för att se sig själva. Så hon lät han hålla på. Hon bar hans ångest. Hon blev som hans terapeut.  Tills hon sa stopp. Hon sa jag orkar inte mer. Jag mår dåligt. Gör inte såhär mer mot mig.  Då blev han rasande. Alla fel i världen var hennes. Men hon fortsatte säga stopp.  Stopp. Stopp. Stopp.  Han vägrade låta henne ha egna t...