Fräknarna på kindbenen. Vinden i håret. En tunn knälång bomullskjol som fladdrar lätt när hon går trottoaren fram. Orange strandväska över axeln och mörkbruna riktigt glassiga solglasögon.
Hon låser upp porten med sin blinbling-nyckelknippa, i trapphuset på väg upp till lägenhetens ytterdörr kommer det molande trycket från bröstet. Trappstegen blir tyngre och tyngre, innan sista avsatsen har hon stängt av allt.
Hon ser att dörren är låst, ändå känner hon på dörrhandtaget samtidigt som hon gräver i väskan efter nyckeln hon just lagt dit. Längst ner bland mobiltelefonen, papper, plånbok, läppglans, necessär, hårborste och anteckningsbok ligger nyckelknippan.
Herman verkar inte kommit hem än. Han brukar ha hunnit före henne, börjat med maten och fråga hur hon har haft det. Det knyter sig i magen och hon går in i sovrummet för att byta om. Säckiga byxor och ett för litet linne. Rosa foppatofflor och av med klockan. Ut med linserna, sätta håret i en hästsvans och slänga BHn i tvätten.
Hon börjar med maten. Herman kommer hem. Han ser glad ut när han ser henne. Knuten i bröstet har ramlat ner i magen nu och där växer den sig större. Hon låtsas inte om någonting.
Efter middagen spelar Herman gitarr i källaren. Hon diskar och dammsuger hallen.
När han inte är där förvandlas knuten i magen till irritation över dammråttor, och hopplöshet inför sin nya spegelbild där hon skulle behöva stå på händerna för att få normala proportioner mellan bröst och mage.
Vid halv tio kommer Herman upp igen och hon ställer sig i duschen. Han knackar på badrumsdörren och frågar försiktigt ifall hon vill ha sällskap. Svaret han får är otydligt och avvikande. Hon kör i huvudet i kakelväggen och varmt vatten strömmar ner för hår och rygg. Den urtvättade jättefula badrocken knyter hon hårt om midjan. Hon borstar sina tänder och är noga med att tandtråden skall komma åt alla skrymslen och vrår i hennes lilla clownmun. Nattcremè och brun utan sol på benen. Det skulle visst vara varmt i morgon med.
Herman vänder sin rygg mot henne när hon kommer in i sovrummet. Det hugger till i bröstet, av saknad och av längtan.
Just innan hon släcker lampan ovanför sitt huvud frågar han henne om hon ställt sin väckarklocka. Hon orkar inte ens svara, hon säger att hon inte kommer att försova sig. -Godnatt.
Åtta timmar och 45 minuter senare går hon ut på trottoaren, sandalerna klackar mot stenplattorna. Hon kisar mot himlen och välkomnar en ny dag.
Hon låser upp porten med sin blinbling-nyckelknippa, i trapphuset på väg upp till lägenhetens ytterdörr kommer det molande trycket från bröstet. Trappstegen blir tyngre och tyngre, innan sista avsatsen har hon stängt av allt.
Hon ser att dörren är låst, ändå känner hon på dörrhandtaget samtidigt som hon gräver i väskan efter nyckeln hon just lagt dit. Längst ner bland mobiltelefonen, papper, plånbok, läppglans, necessär, hårborste och anteckningsbok ligger nyckelknippan.
Herman verkar inte kommit hem än. Han brukar ha hunnit före henne, börjat med maten och fråga hur hon har haft det. Det knyter sig i magen och hon går in i sovrummet för att byta om. Säckiga byxor och ett för litet linne. Rosa foppatofflor och av med klockan. Ut med linserna, sätta håret i en hästsvans och slänga BHn i tvätten.
Hon börjar med maten. Herman kommer hem. Han ser glad ut när han ser henne. Knuten i bröstet har ramlat ner i magen nu och där växer den sig större. Hon låtsas inte om någonting.
Efter middagen spelar Herman gitarr i källaren. Hon diskar och dammsuger hallen.
När han inte är där förvandlas knuten i magen till irritation över dammråttor, och hopplöshet inför sin nya spegelbild där hon skulle behöva stå på händerna för att få normala proportioner mellan bröst och mage.
Vid halv tio kommer Herman upp igen och hon ställer sig i duschen. Han knackar på badrumsdörren och frågar försiktigt ifall hon vill ha sällskap. Svaret han får är otydligt och avvikande. Hon kör i huvudet i kakelväggen och varmt vatten strömmar ner för hår och rygg. Den urtvättade jättefula badrocken knyter hon hårt om midjan. Hon borstar sina tänder och är noga med att tandtråden skall komma åt alla skrymslen och vrår i hennes lilla clownmun. Nattcremè och brun utan sol på benen. Det skulle visst vara varmt i morgon med.
Herman vänder sin rygg mot henne när hon kommer in i sovrummet. Det hugger till i bröstet, av saknad och av längtan.
Just innan hon släcker lampan ovanför sitt huvud frågar han henne om hon ställt sin väckarklocka. Hon orkar inte ens svara, hon säger att hon inte kommer att försova sig. -Godnatt.
Åtta timmar och 45 minuter senare går hon ut på trottoaren, sandalerna klackar mot stenplattorna. Hon kisar mot himlen och välkomnar en ny dag.
ja lätt att fastna där. jättebra målande beskrivet och lättläst bra
SvaraRaderaDet kan man verkligen kalla att gömma sig. De skulle behöva prata de där två.
SvaraRaderaBra skrivet.
Jättebra text! Gillar första stycket bäst. Jag var på väg åt det här hållet med min egen berättelse men ändrade riktning.
SvaraRadera