Vad är ett löfte? Varför lova något man inte kan hålla?
Vad innebär det att älska någon?
Trött tittade hon på frågorna och visste att hon inte skulle kunna slå upp svaren i någon bok. Svaren skulle bli hennes egna. Men hon hade inga svar. Inte ännu.
Hon såg upp, blicken föll på stolen i hallen. Över stolsryggen hängde hennes kappa. Packade väskor innanför dörren. Bruna skinnstövlar. Tålde regn och solsken, mest regn. De färdade henne dit hon ville, men också dit hon inte ville eller inte borde gå. Hon hade redan tagit på sig dem. Redo att stiga upp ur soffan och klä sig. Ta på sig ytterkläderna. Gå ut igenom dörren och resa hem.
Redo, men ändå inte.
Hon satt kvar en lång stund. Alldeles stilla. Tyst stirrande in i den avstängda tvn. Endast hennes spegelbild på skärmen gjorde henne sällskap.
Telefonens signal väckte henne. Hon svarade inte utan reste sig bara upp och gick ut till den väntande taxin. Den gula koppen till hälften fylld med kallt kaffe hade hon lämnat kvar på bordet. Först på tåget, säkert timmar senare återvände hennes tankar. Hade hon bara suttit och stirrat ut genom fönstret med tom blick? Grått och grönt om vartannat. Vattendropparna pressades mot rutan, och längre ut på fälten kunde hon se regnet på riktigt. Hon tog upp sin handkräm ur väskan och bytte hastigt blick med mannen mittemot. Ett leende. Om det var hennes eller hans hann hon inte uppfatta. Tillbaka till livet igen, tänkte hon. För en stund i alla fall.
En svag doft av cremè från hennes händer spred sig i kupén, och hon kände sig lite varmare inuti.
Bläcket pressades mot det vita pappret. Än hade hon inte format någon bokstav. Bokstäver som skulle bilda ord. Ord till mening. Meningarna innebörd och betydelse. Vad skulle hon skriva? Det var inte så viktigt. Hon visste att hon skulle avsluta. Välja att det inte skulle ses mer.
”Kära Mats.”
Det lät alldeles för högtravande. Spelade ingen roll.
”Jag tycker inte att vi skall ses mera. Du har inte behandlat mig särskilt bra.
Vänliga Hälsningar. Hanne.”
Hon vek ihop pappret. Tittade ut på fälten och veckade upp det igen. Funderade på orden. ”särskilt bra…..” det lät inte som hon ville. Hon skrev om alltsammans.
”Kära Mats.
Jag tycker inte at vi skall ses mera. Du har inte behandlat mig bra.
Vänliga hälsningar Hanne.”
Det var inte heller så hon ville att det skulle stå. Det var svårt att formulera sig. Hon ville att han skulle känna vad hon menade. Men det är svårt. Så få ord. Så korta meningar. Hon hade alltid uttryckt sig plumpt när hon talat med honom. Kanske var det därför de inte träffades längre. Hon tänkte att det kanske var så. Hon skrev om meningen flera gånger men blev aldrig riktigt nöjd. Ett av pappren vek hon ihop och lade i kuvertet. Hon visste inte vilket av dem. Hon hade skrivit så många. Det stod samma sak. Adressen hade hon redan skrivit dit. Det var det enkla. Brevet låg framför henne. Hon väntade på att tåget skulle stanna vid nästa station.
Hon hade träffat honom få gånger. Hon kunde räkna det på sin ena hand, fyra. Det var ingenting egentligen. De hade älskat med varandra. Druckit öl eller druckit te och älskat med varandra. Det hade varit härligt att älska med honom. Sensuellt. Hon undrade vem han var. Hela tiden ville hon fråga honom vem han var. Men hon hade aldrig gjort det. Han skulle aldrig svarat henne. Artig. Han var hela tiden mycket artig mot henne. Hon visste inte varför. Ett tag ville hon lära känna honom. Nu spelade det ingen roll längre.
Hon gjorde det lätt för sig. Avsluta något som redan var avslutat. Han hade gjort klart för henne att han inte var intresserad av att inleda ett förhållande, inte ens lära känna henne. Sedan dess hade han inte ringt mer. Han hade inte ringt innan det heller. En gång hade han ringt, första gången de skulle träffas. Hon visste att de inte skulle ses fler gånger. Därför var det lätt att skriva brevet hon nu skrev. Hon ville inte heller träffa honom mer. Hon hade inga varma känslor för honom. Därför var det lätt. Men ändå var hon tvungen att avsluta det. Hennes eget val. För sin egen skull. Någonstans måste hon börja.
Tåget stannade.
När hon reste sig upp log hon försiktigt åt mannen mittemot. De hade inte talat med varandra, men suttit tillsammans, mittemot varandra. Och regnet utanför. Med sitt leende ville hon säga att hon skulle gå ut ett tag men snart komma tillbaka. Det var inte här hon skulle stiga av, avsluta sin resa. Lite ursäktande. Hon trodde han förstod. Han hade uppmärksammat henne, och böjde sedan ner huvudet mot sin tidning. Läste eller bara förstrött bläddrade. Hon visste inte. Kanske visste han inte ifall han skulle säga något.
Regnet hade upphört. Frisk luft. Det skymde och horisonten färgades. Ovanför henne var himlen fortfarande grå, men det regnade inte längre. Hon höll kvar sin hand på postlådan ett tag efter att hon lagt i brevet. Sedan gick hon tillbaka till tåget. Hon tittade efter en skylt där det stod var de befann sig. Sådana som finns på perronger, men hon kunde inte se någon.
Mats skulle veta var hon befunnit sig när hon skrivit sitt brev, men inte hon själv.
Hon tittade upp mot himlen.
Utanför vagnen på perrongens våta asfalt stod mannen hon delade kupé med. Han rökte en cigarett. Han tittade på henne, hon log mot honom igen och gick snabbt in i tåget. Ångrade att hon inte sagt något till honom. Bara detta fåniga leende. Det fega leendet. Något kunde hon ju sagt, ju längre tid de reste tillsammans desto svårare skulle det bli. Samtidigt visste hon inte ens ifall hon ville att de skulle börja prata med varandra. Hon satte sig och tittade ut genom fönstret igen. Det dröjde innan han återvände, innan tåget började rulla igen.
De satt mittemot varandra igen. Hon undrade vem han var. Han kanske var rolig. Hon kunde skratta. Kanske intressant. Kanske kunde diskutera natten igenom. Kanske tråkig. Vad visste hon? Han såg helt vanlig ut. Kort, kort hår. Lika kort skägg. Ingen mustasch. Svart stickad tröja med polokrage och ljusa jeans. Kanske var han gift och hade barn. Kanske inte. Livet består av möten och frågor du aldrig får svar på om du inte vågar gripa tag i mötet. Egentligen undrade hon inte alls vem han var, hon var bara nyfiken, och hennes liv kanske kunde bli mer innehållsrikt ifall hon vågade gripa tag i mötet med honom.
-Jag heter Hanne.
-Roland. Hans handslag var kraftfullt men händerna kalla när han böjde sig fram för att hälsa. Hon hade varma mjuka händer.
Vad skulle hon säga mer? Hon visste inte. Det hade varit lättare ute på perrongen. Hon slöt sina ögon och beslutade sig för att inte säga något alls.
Vad innebär det att älska någon?
Trött tittade hon på frågorna och visste att hon inte skulle kunna slå upp svaren i någon bok. Svaren skulle bli hennes egna. Men hon hade inga svar. Inte ännu.
Hon såg upp, blicken föll på stolen i hallen. Över stolsryggen hängde hennes kappa. Packade väskor innanför dörren. Bruna skinnstövlar. Tålde regn och solsken, mest regn. De färdade henne dit hon ville, men också dit hon inte ville eller inte borde gå. Hon hade redan tagit på sig dem. Redo att stiga upp ur soffan och klä sig. Ta på sig ytterkläderna. Gå ut igenom dörren och resa hem.
Redo, men ändå inte.
Hon satt kvar en lång stund. Alldeles stilla. Tyst stirrande in i den avstängda tvn. Endast hennes spegelbild på skärmen gjorde henne sällskap.
Telefonens signal väckte henne. Hon svarade inte utan reste sig bara upp och gick ut till den väntande taxin. Den gula koppen till hälften fylld med kallt kaffe hade hon lämnat kvar på bordet. Först på tåget, säkert timmar senare återvände hennes tankar. Hade hon bara suttit och stirrat ut genom fönstret med tom blick? Grått och grönt om vartannat. Vattendropparna pressades mot rutan, och längre ut på fälten kunde hon se regnet på riktigt. Hon tog upp sin handkräm ur väskan och bytte hastigt blick med mannen mittemot. Ett leende. Om det var hennes eller hans hann hon inte uppfatta. Tillbaka till livet igen, tänkte hon. För en stund i alla fall.
En svag doft av cremè från hennes händer spred sig i kupén, och hon kände sig lite varmare inuti.
Bläcket pressades mot det vita pappret. Än hade hon inte format någon bokstav. Bokstäver som skulle bilda ord. Ord till mening. Meningarna innebörd och betydelse. Vad skulle hon skriva? Det var inte så viktigt. Hon visste att hon skulle avsluta. Välja att det inte skulle ses mer.
”Kära Mats.”
Det lät alldeles för högtravande. Spelade ingen roll.
”Jag tycker inte att vi skall ses mera. Du har inte behandlat mig särskilt bra.
Vänliga Hälsningar. Hanne.”
Hon vek ihop pappret. Tittade ut på fälten och veckade upp det igen. Funderade på orden. ”särskilt bra…..” det lät inte som hon ville. Hon skrev om alltsammans.
”Kära Mats.
Jag tycker inte at vi skall ses mera. Du har inte behandlat mig bra.
Vänliga hälsningar Hanne.”
Det var inte heller så hon ville att det skulle stå. Det var svårt att formulera sig. Hon ville att han skulle känna vad hon menade. Men det är svårt. Så få ord. Så korta meningar. Hon hade alltid uttryckt sig plumpt när hon talat med honom. Kanske var det därför de inte träffades längre. Hon tänkte att det kanske var så. Hon skrev om meningen flera gånger men blev aldrig riktigt nöjd. Ett av pappren vek hon ihop och lade i kuvertet. Hon visste inte vilket av dem. Hon hade skrivit så många. Det stod samma sak. Adressen hade hon redan skrivit dit. Det var det enkla. Brevet låg framför henne. Hon väntade på att tåget skulle stanna vid nästa station.
Hon hade träffat honom få gånger. Hon kunde räkna det på sin ena hand, fyra. Det var ingenting egentligen. De hade älskat med varandra. Druckit öl eller druckit te och älskat med varandra. Det hade varit härligt att älska med honom. Sensuellt. Hon undrade vem han var. Hela tiden ville hon fråga honom vem han var. Men hon hade aldrig gjort det. Han skulle aldrig svarat henne. Artig. Han var hela tiden mycket artig mot henne. Hon visste inte varför. Ett tag ville hon lära känna honom. Nu spelade det ingen roll längre.
Hon gjorde det lätt för sig. Avsluta något som redan var avslutat. Han hade gjort klart för henne att han inte var intresserad av att inleda ett förhållande, inte ens lära känna henne. Sedan dess hade han inte ringt mer. Han hade inte ringt innan det heller. En gång hade han ringt, första gången de skulle träffas. Hon visste att de inte skulle ses fler gånger. Därför var det lätt att skriva brevet hon nu skrev. Hon ville inte heller träffa honom mer. Hon hade inga varma känslor för honom. Därför var det lätt. Men ändå var hon tvungen att avsluta det. Hennes eget val. För sin egen skull. Någonstans måste hon börja.
Tåget stannade.
När hon reste sig upp log hon försiktigt åt mannen mittemot. De hade inte talat med varandra, men suttit tillsammans, mittemot varandra. Och regnet utanför. Med sitt leende ville hon säga att hon skulle gå ut ett tag men snart komma tillbaka. Det var inte här hon skulle stiga av, avsluta sin resa. Lite ursäktande. Hon trodde han förstod. Han hade uppmärksammat henne, och böjde sedan ner huvudet mot sin tidning. Läste eller bara förstrött bläddrade. Hon visste inte. Kanske visste han inte ifall han skulle säga något.
Regnet hade upphört. Frisk luft. Det skymde och horisonten färgades. Ovanför henne var himlen fortfarande grå, men det regnade inte längre. Hon höll kvar sin hand på postlådan ett tag efter att hon lagt i brevet. Sedan gick hon tillbaka till tåget. Hon tittade efter en skylt där det stod var de befann sig. Sådana som finns på perronger, men hon kunde inte se någon.
Mats skulle veta var hon befunnit sig när hon skrivit sitt brev, men inte hon själv.
Hon tittade upp mot himlen.
Utanför vagnen på perrongens våta asfalt stod mannen hon delade kupé med. Han rökte en cigarett. Han tittade på henne, hon log mot honom igen och gick snabbt in i tåget. Ångrade att hon inte sagt något till honom. Bara detta fåniga leende. Det fega leendet. Något kunde hon ju sagt, ju längre tid de reste tillsammans desto svårare skulle det bli. Samtidigt visste hon inte ens ifall hon ville att de skulle börja prata med varandra. Hon satte sig och tittade ut genom fönstret igen. Det dröjde innan han återvände, innan tåget började rulla igen.
De satt mittemot varandra igen. Hon undrade vem han var. Han kanske var rolig. Hon kunde skratta. Kanske intressant. Kanske kunde diskutera natten igenom. Kanske tråkig. Vad visste hon? Han såg helt vanlig ut. Kort, kort hår. Lika kort skägg. Ingen mustasch. Svart stickad tröja med polokrage och ljusa jeans. Kanske var han gift och hade barn. Kanske inte. Livet består av möten och frågor du aldrig får svar på om du inte vågar gripa tag i mötet. Egentligen undrade hon inte alls vem han var, hon var bara nyfiken, och hennes liv kanske kunde bli mer innehållsrikt ifall hon vågade gripa tag i mötet med honom.
-Jag heter Hanne.
-Roland. Hans handslag var kraftfullt men händerna kalla när han böjde sig fram för att hälsa. Hon hade varma mjuka händer.
Vad skulle hon säga mer? Hon visste inte. Det hade varit lättare ute på perrongen. Hon slöt sina ögon och beslutade sig för att inte säga något alls.
Kommentarer
Skicka en kommentar