Fortsätt till huvudinnehåll

nu och framåt

Vilar.
Det är tyst sånär som bilar utanför, tjutet i mitt huvud. Hundens andetag. Min puls i örat. Lågt buller då och då från lägenheten ovanför. 
Jag ligger under täcket. Det brukar jag göra. Jag brukar vilja stänga världen utanför. Den skrämmer mig. Ikväll ligger jag under täcket och försöker våga slappna av och faktiskt tycka det är skönt. 
Det måste gå framåt. Det är okej att det går långsamt. Men nu vill jag känna min kraft min styrka och mitt mod. Jag vill kunna njuta av det. Se mig själv för alla de goda sakerna och lämna det som tynger mig. Jag vill vara I hoppet om mig själv. 
Jag älskar mig själv därför ligger jag här under täcket. Det finns ett starkt ljus där inuti som så gärna vill leva. 
Som vill skratta och älska och njuta av varje andetag. 
Som är jag. 
Jag omformas långsamt. Jag lämnar sorg och saknad bakom mig. Jag tar av mig den astunga ryggsäcken och vilar en stund. Jag har djupa skavsår. Jag har burit den så länge. Jag ligger under en tall i mossan och vilar. Jag somnar och solens varma sken bäddar om mig. 
Det är nu. Det är nu jag lever. 

Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lättnad

Plötsligt Oväntat  Lättnad Som att något inuti förstår. Som att något faller på plats. Varken hjärtat eller hjärnan hänger med. Hjärtat vill göra ont och fortsätta gråta. Hjärnan vill vara arg och hata. Men så någonstans där i djupet, mycket starkare tar en lättnad över.  En stor blå ballong fylls.  Sköljer över mig. När jag kan se att allt bara var bluff. Från början till oändligheten.  Jag känner mig som en vinnare. Jag känner lättnad.  Jag förstår det inte ens själv.  Som att sår är läkta och det känns ingenting när salt strös i dom. Det är inte ens salt.  Det är två andra personer.  Som inte alls har med mig att göra.  Och jag ser mina ord min text mitt mejl på ett annat sätt.  Som att det där inuti har skrivit det åt mig. 
Skicka en kommentar
Läs mer

Att gömma sig

Fräknarna på kindbenen. Vinden i håret. En tunn knälång bomullskjol som fladdrar lätt när hon går trottoaren fram. Orange strandväska över axeln och mörkbruna riktigt glassiga solglasögon. Hon låser upp porten med sin blinbling-nyckelknippa, i trapphuset på väg upp till lägenhetens ytterdörr kommer det molande trycket från bröstet. Trappstegen blir tyngre och tyngre, innan sista avsatsen har hon stängt av allt. Hon ser att dörren är låst, ändå känner hon på dörrhandtaget samtidigt som hon gräver i väskan efter nyckeln hon just lagt dit. Längst ner bland mobiltelefonen, papper, plånbok, läppglans, necessär, hårborste och anteckningsbok ligger nyckelknippan. Herman verkar inte kommit hem än. Han brukar ha hunnit före henne, börjat med maten och fråga hur hon har haft det. Det knyter sig i magen och hon går in i sovrummet för att byta om. Säckiga byxor och ett för litet linne. Rosa foppatofflor och av med klockan. Ut med linserna, sätta håret i en hästsvans och slänga BHn i tvätten. Hon b...
3 kommentarer
Läs mer

Av alla miljoner ord

Av alla miljoner ord jag skrivit har jag aldrig skrivit något som berör. Något som fick livet att vända. Kanske vänder det en dag. Kanske kommer du närmare dig själv en dag. På restaurangen frågade jag dig vad du skulle gjort annorlunda om du var 15 år igen. Bättre betyg. Inte flyttat med tjejen som bedrog dig till den stora huvudstaden. Jag tänkte. Jag skulle inte bråka och skrika fula ord till mina föräldrar om jag fick vara 15 år och bo hemma igen. Och jag skulle kanske tala om mer vad jag kände. Kanske berätta till min mamma och min pappa när jag var ledsen eller glad. Inte bara vara så arg. Är det försent att skriva ett brev och säga förlåt. Förlåt mamma att jag sa att du var en jävla kärring. Förlåt pappa för att jag kallade dig gubbjävel. Hade jag varit lyckligare idag om jag kanske pratat med er istället. Om jag sagt att jag var ledsen. Om jag sagt att jag var osäker. Om jag sagt att jag gärna ville höra till. Vara med. Vara alla till lags. Få bar betyg och gå på universitet fö...
En kommentar
Läs mer