Fortsätt till huvudinnehåll

kvällen

Hon längtade efter sina kvällar. 
Försiktigt. Trevande. 
En känsla. Något litet steg bort från avstängdheten. Livet knackade på försiktigt försiktigt. Hon bara var. Stod stilla. Lät det ske. Hon vågade inte lita på att hon faktiskt kände något igen. Något i sig själv. Något fint. Något värdefullt. Något skört. 

Att längta efter kvällen. Att få ta hand om sig litegrann. Att lägga sig bland kuddarna. Höra tystnaden. Få uttrycka orden i meningar. Bilda stycken. Förmedla något skapa något. Att kunna upplevs både sorg och svartsjuka samtidigt känna lugn och att vara tillfreds. Att bara vara. 
Detta är. Smärtan var mindre intensiv. Kroppen skälvde inte i dödsångest. 
Det var inbäddat. Förvarat. Fint. Prydligt. Skulle arkiveras. Detta ville hon glömma. Alla hemskheter önskade hon att hon aldrig skulle glömma men detta önskade hon intensivt skulle försvinna ur hennes minne för evigt och alltid. 
Det var skamfyllt, fullt av ånger och förnekelse. Ändå hade det hänt. Hon skulle bli tvungen att omfamna det lära sig älska det och vårda det. Acceptera sig själv. Hon ville göra det på egen hand. Hon hade ingen önskan längre om att försonas med honom. Länge hade hon hoppats det. Men nu. Nu ville hon bara avsluta med sina egna känslor och tankar. Det var det enda viktiga. Att hon själv fann ro.  Kände sig tillfreds och kunde acceptera situationen. Hon behövde förstå sig själv. 
Acceptera och älska sig själv. 

Hon bad böner om att få gudomlig hjälp att släppa hoppet. Hoppet var som konstgjord andning. När det bryts är det över o slut. Hoppet är som en falsk fasad som lurar dig till något som enbart är en illusion o fantasi. Hoppet är motsatsen till verkligheten. Hoppet är så fundamentalt att ta till. Att ge upp hoppet är det svåraste mest smärtsamma en människa kan göra. 
Vi väljer inte hoppet. För det går inte heller att välja bort. Det bara sker. Omedvetet. Tillslut sker något och allt förändras. När hoppet om något släpper är det som att livets knackningar hörs igen. Innan dess är du innestängd. Att hoppas är motsatsen till frihet. Att hoppas är att vara slav i tanken. Hoppet kan vara en dröm eller mardröm. Sinnet förvandlar hoppet till en inbillad verklighet. Hoppet är en förbannelse o en välsignelse. Hoppet kan döda liv och hålla döden på avstånd.
Vad är hopp? Är hopp motsatsen till acceptans? Kanske. 
Är hopp en kraft? Det verkar så. 
Ge aldrig upp Hoppet. Jag måste ge upp Hoppet för att hopp alls ska finnas. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lättnad

Plötsligt Oväntat  Lättnad Som att något inuti förstår. Som att något faller på plats. Varken hjärtat eller hjärnan hänger med. Hjärtat vill göra ont och fortsätta gråta. Hjärnan vill vara arg och hata. Men så någonstans där i djupet, mycket starkare tar en lättnad över.  En stor blå ballong fylls.  Sköljer över mig. När jag kan se att allt bara var bluff. Från början till oändligheten.  Jag känner mig som en vinnare. Jag känner lättnad.  Jag förstår det inte ens själv.  Som att sår är läkta och det känns ingenting när salt strös i dom. Det är inte ens salt.  Det är två andra personer.  Som inte alls har med mig att göra.  Och jag ser mina ord min text mitt mejl på ett annat sätt.  Som att det där inuti har skrivit det åt mig. 
Skicka en kommentar
Läs mer

Att gömma sig

Fräknarna på kindbenen. Vinden i håret. En tunn knälång bomullskjol som fladdrar lätt när hon går trottoaren fram. Orange strandväska över axeln och mörkbruna riktigt glassiga solglasögon. Hon låser upp porten med sin blinbling-nyckelknippa, i trapphuset på väg upp till lägenhetens ytterdörr kommer det molande trycket från bröstet. Trappstegen blir tyngre och tyngre, innan sista avsatsen har hon stängt av allt. Hon ser att dörren är låst, ändå känner hon på dörrhandtaget samtidigt som hon gräver i väskan efter nyckeln hon just lagt dit. Längst ner bland mobiltelefonen, papper, plånbok, läppglans, necessär, hårborste och anteckningsbok ligger nyckelknippan. Herman verkar inte kommit hem än. Han brukar ha hunnit före henne, börjat med maten och fråga hur hon har haft det. Det knyter sig i magen och hon går in i sovrummet för att byta om. Säckiga byxor och ett för litet linne. Rosa foppatofflor och av med klockan. Ut med linserna, sätta håret i en hästsvans och slänga BHn i tvätten. Hon b...
3 kommentarer
Läs mer

förvirring

Varför förändras hon?  Varför vill hon? Varför litar hon inte på sig själv? Varför tror hon att hon måste förändras? Hon är ju guds skapelse.  Varför gör hon något som inte fungerar? Av rädsla. Hon kände inte tillit. Tänker hon måste förändra sig. Att hon inte duger som hon är. Så valde hon att tro på sig själv. På sina val. På sina känslor. På honom. Hon la hela sitt liv i någon annans makt.  Men hon ägde sina egna tankar känslor och handlingar. Så hon kunde uttrycka sig. Hon kunde uttrycka att det han gjorde inte var okej. Att hon ville annorlunda. Då straffade han henne. Med tystnad, med så mycket jävligheter i syfte att även styra hennes tankar handlingar o känslor. Men känslor går inte att styra. Känslor finns för din överlevnad när orden tar slut.  Hon vill inte längre känna hat, ilska, sorg bitterhet, saknad. Hon vill lämna över det till det gudomliga och vara den hon är när ljuset brinner.  Hon ber att det ska ske. 
Skicka en kommentar
Läs mer