Är du helt jävla borta?
Han sparkade på stenen framför så det plaskade till i en svart vattenpöl. Spottade och lutade undersidan av armen mot väggen i gångtunneln.
Va? Han vände sig om och skrek.
Svara då!
Hon svarade inte utan lutade sig framåt över sin cykelsadel. Blundade inför sin spegelbild i den våta asfalten. Vågade inte titta upp. Hon visste att han grät under huvtröjan. Ingen mening, inga ord skulle hjälpa eller lindra.
Fy fan. Han vände sig om igen och slog knytnäven i den räfflade metallväggen. Hon hörde hans hulkningar, visste inte riktigt om han ville att hon skulle höra dem eller om han försökte dölja det.
Tiden hade stannat, känslorna och upplevelsen höll fast dem. En sekund. En till sekund. Nu står vi här. Nu står dom där. Han och hon. En gemensam stig fram till gångtunneln. Vid tunnelns slut skiljs deras vägar för alltid.
Min man är inte som jag. Han är annorlunda. Jag är inte som han. Vi är olika. Hur då kanske ni undrar. Män och kvinnor är ju tämligen olika. Både kroppsligt och inte sällan även intellektuellt. Men utöver det tänker ni då. Ja. Vi är inte samma någonstans. Jag är svartvit. Han är grå. Han är skuggan som faller när jag står mitt under solen. Vem är Han? Vem är Jag? Vi är inte så bra på att tycka om varandra. Vi speglar varandra hellre än vara oss själva. Harriet är min mans hustru. Harriet har högra krav och en bister uppsyn. Harriet är fullkomligt uppslukad av sina egna känslor. Så till den grad att hon har uttmattningssymptom. Harriet är less på sin depression och aggressivitet.
Undrar vad som hänt? Sorgligt.
SvaraRadera