Hon är storsint och generös. I hemlighet småsint och respektlös.
Hon är leende och vän. I hemlighet arg och frän.
Hon är ledsen och nere. I hemlighet lat och grubblande.
Hon är som folk är mest. I hemlighet vill hon kanske prova dö. För att kunna sitta uppe på molnen och se hur många som ska komma på hennes begravning. Med lackkistan och gula rosor. I hemlighet myser hon med tanken på de sörjande storsinta närvarande, de nära och kära, på bilden av en leende storsint hemlighetsfull numera avliden vän, dotter, sambo och kollega.
I hemlighet är så så långt från att vara storsint någon kan komma.
Hon är leende och vän. I hemlighet arg och frän.
Hon är ledsen och nere. I hemlighet lat och grubblande.
Hon är som folk är mest. I hemlighet vill hon kanske prova dö. För att kunna sitta uppe på molnen och se hur många som ska komma på hennes begravning. Med lackkistan och gula rosor. I hemlighet myser hon med tanken på de sörjande storsinta närvarande, de nära och kära, på bilden av en leende storsint hemlighetsfull numera avliden vän, dotter, sambo och kollega.
I hemlighet är så så långt från att vara storsint någon kan komma.
Intressant och säkert sant även om du dragit det till sin spets. Tycker mest om första stycket, enkla kontraster som står för sig själva.
SvaraRaderaSista stycket är äckligt obehagligt, för man kan nästan inte stå för att man skriver de orden..... Men det är också en krypande känsla. Och det är häftigt att sätta ord på känslor.
SvaraRadera