Av alla miljoner ord

Av alla miljoner ord jag skrivit har jag aldrig skrivit något som berör. Något som fick livet att vända. Kanske vänder det en dag. Kanske kommer du närmare dig själv en dag.

På restaurangen frågade jag dig vad du skulle gjort annorlunda om du var 15 år igen. Bättre betyg. Inte flyttat med tjejen som bedrog dig till den stora huvudstaden. Jag tänkte. Jag skulle inte bråka och skrika fula ord till mina föräldrar om jag fick vara 15 år och bo hemma igen. Och jag skulle kanske tala om mer vad jag kände. Kanske berätta till min mamma och min pappa när jag var ledsen eller glad. Inte bara vara så arg.

Är det försent att skriva ett brev och säga förlåt. Förlåt mamma att jag sa att du var en jävla kärring. Förlåt pappa för att jag kallade dig gubbjävel. Hade jag varit lyckligare idag om jag kanske pratat med er istället. Om jag sagt att jag var ledsen. Om jag sagt att jag var osäker. Om jag sagt att jag gärna ville höra till. Vara med. Vara alla till lags. Få bar betyg och gå på universitet för att göra mormor och morfar glada. Klara mig själv och vara självständig och inte springa efter killar. För det tycket farmor var dumt och löjligt och då gjorde man sig till. Om jag sagt till er att jag ville ha riktiga kompisar. Om jag sagt att jag inte litade på någon. Att jag hade kunnat göra vad som helst för att få er bekräftelse. Om jag sagt att jag vara rg på er för att ni skilde er. Utan att prata med mig.

Är det försent? Nu skriver jag detta brev. Och postar det till hela världen.

Så blev jag rädd. Jag såg det där oändliga mörkret framför mig. Det oändliga som finns inuti. Och i mig är det så mörkt. En gång har jag sett det tidigare. ett oändligt mörkt hål. Stupar ner i avgrunden. In i min själ. Och jag blev lika rädd nu som då. Jag ryggade tillbaka för mig själv. Men nu tio år senare så förstår jag att jag måste, måste möta det. Måste ta mig igenom den svarta tunneln och ut i ljuset och kärleken. Älska mig själv och min nästa. Min fader och moder. Min endaste gud. Moder natur. Hon som är lättast att älska. Det första budordet är det lättaste . Jag har inte kommit längre än så. Ändå. Trots allt.

Trots att jag vågade ta mig härifrån. Lämna min älskade. Lämna mitt allt. Trots att jag byggde ett nytt liv. Med all sorg i bagaget och så nära till hands. Med min sorgenäsduk torkade jag mina tårar så fort jag fick tillfälle för att inte glömma. Aldrig glömma. Aldrig lämna och gå vidare. Alltid komma ihåg hur det var. Så att det aldrig blir så igen. Så att jag verkligen alltid och för jämnan sitter kvar i det. Så att jag aldrig någonsin blir fri.

Trots att jag vågade tillbaka. Ändå ingen skillnad. Jag hade kunnat vara utan den här resan. Och kanske kunnat jobba lite med självkänslan och självrespekten. Inte flyttat Sverige runt och lagt upp mig för kärleken. Förälskelsen. För att kanske äntligen glömma sorgen i mitt hjärta och min själ.

Så sitter jag på resturangen och hör att du skulle velat ha bättre betyg. Jag skulle vilja ha bättre självkänsla. Velat kunna älska mig själv. En endaste liten stund. På riktigt, med respekt.

Jag ska ta mig igenom tunneln. Jag ska det!