Fortsätt till huvudinnehåll

Lättnad

Plötsligt
Oväntat 
Lättnad
Som att något inuti förstår.
Som att något faller på plats.
Varken hjärtat eller hjärnan hänger med.
Hjärtat vill göra ont och fortsätta gråta.
Hjärnan vill vara arg och hata.
Men så någonstans där i djupet, mycket starkare tar en lättnad över. 
En stor blå ballong fylls. 
Sköljer över mig.
När jag kan se att allt bara var bluff.
Från början till oändligheten. 
Jag känner mig som en vinnare.
Jag känner lättnad. 
Jag förstår det inte ens själv. 
Som att sår är läkta och det känns ingenting när salt strös i dom.
Det är inte ens salt. 
Det är två andra personer. 
Som inte alls har med mig att göra. 
Och jag ser mina ord min text mitt mejl på ett annat sätt. 
Som att det där inuti har skrivit det åt mig. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Skrivpuff 170504: BORTA

Är du helt jävla borta? Han sparkade på stenen framför så det plaskade till i en svart vattenpöl. Spottade och lutade undersidan av armen mot väggen i gångtunneln. Va? Han vände sig om och skrek. Svara då! Hon svarade inte utan lutade sig framåt över sin cykelsadel. Blundade inför sin spegelbild i den våta asfalten. Vågade inte titta upp. Hon visste att han grät under huvtröjan. Ingen mening, inga ord skulle hjälpa eller lindra. Fy fan. Han vände sig om igen och slog knytnäven i den räfflade metallväggen. Hon hörde hans hulkningar, visste inte riktigt om han ville att hon skulle höra dem eller om han försökte dölja det. Tiden hade stannat, känslorna och upplevelsen höll fast dem. En sekund. En till sekund. Nu står vi här. Nu står dom där. Han och hon. En gemensam stig fram till gångtunneln. Vid tunnelns slut skiljs deras vägar för alltid.
En kommentar
Läs mer

Att gömma sig

Fräknarna på kindbenen. Vinden i håret. En tunn knälång bomullskjol som fladdrar lätt när hon går trottoaren fram. Orange strandväska över axeln och mörkbruna riktigt glassiga solglasögon. Hon låser upp porten med sin blinbling-nyckelknippa, i trapphuset på väg upp till lägenhetens ytterdörr kommer det molande trycket från bröstet. Trappstegen blir tyngre och tyngre, innan sista avsatsen har hon stängt av allt. Hon ser att dörren är låst, ändå känner hon på dörrhandtaget samtidigt som hon gräver i väskan efter nyckeln hon just lagt dit. Längst ner bland mobiltelefonen, papper, plånbok, läppglans, necessär, hårborste och anteckningsbok ligger nyckelknippan. Herman verkar inte kommit hem än. Han brukar ha hunnit före henne, börjat med maten och fråga hur hon har haft det. Det knyter sig i magen och hon går in i sovrummet för att byta om. Säckiga byxor och ett för litet linne. Rosa foppatofflor och av med klockan. Ut med linserna, sätta håret i en hästsvans och slänga BHn i tvätten. Hon b...
3 kommentarer
Läs mer

Av alla miljoner ord

Av alla miljoner ord jag skrivit har jag aldrig skrivit något som berör. Något som fick livet att vända. Kanske vänder det en dag. Kanske kommer du närmare dig själv en dag. På restaurangen frågade jag dig vad du skulle gjort annorlunda om du var 15 år igen. Bättre betyg. Inte flyttat med tjejen som bedrog dig till den stora huvudstaden. Jag tänkte. Jag skulle inte bråka och skrika fula ord till mina föräldrar om jag fick vara 15 år och bo hemma igen. Och jag skulle kanske tala om mer vad jag kände. Kanske berätta till min mamma och min pappa när jag var ledsen eller glad. Inte bara vara så arg. Är det försent att skriva ett brev och säga förlåt. Förlåt mamma att jag sa att du var en jävla kärring. Förlåt pappa för att jag kallade dig gubbjävel. Hade jag varit lyckligare idag om jag kanske pratat med er istället. Om jag sagt att jag var ledsen. Om jag sagt att jag var osäker. Om jag sagt att jag gärna ville höra till. Vara med. Vara alla till lags. Få bar betyg och gå på universitet fö...
En kommentar
Läs mer