skammen

Skammen

Jag blev både skammad och skämdes.

Över helt olika saker.

Jag blev skammad för att du inte kan bära din egen skam. Jag skämdes för mitt lilla barn som bor inuti mig fortfarande fick panik av att inte vara självklart sedd, älskad och trygg. Jag skämdes över mina egna känslor. Att tvångsmässigt nå ut. Att visa kärlek med reservation. Beredd att dra sig undan. Ett skamlöst beteende egentligen. Och jag har skämts så över det. Över att inte vara trygg. Skämts över att inte vara den jag önskade att jag vore. Trygg tillitsfull. Jag har alltid försökt men det har skavt. Jag har alltid gett men sällan fått tillbaka. Jag har skämts över att vara jag. Att inte bli sedd och bekräftad. Att bli hyllad och skammad för någon jag inte är. Aldrig speglad i mina egna känslor. 

Därför har jag kommit till att inte vara i kontakt med mina egna känslor. Den känsla jag varit i kontakt med har varit ilska. Då har jag kanske blivit bekräftad om än inte förståd. Snarare skuldbelagd och skammad. Den känsla jag känt har jag skammats för. Jag har lärt mig skämmas för att jag känner. Om och om igen. 

I alla relationer. 

Hat jag skämts över att vara jag. 

Aldrig trygg. 

Senast rädd att göra fel. 

Och allt jag gjorde var fel. 

Innan rädd att inte vara glad och rolig. 

Det var aldrig jag som stod för glädjen och skämten. 

Egentligen rädd att alls finnas. 

Utan känslor finns man inte. 

Det enda jag upplevt är ångest. 

Ångest som en förnekelse av känslor. 

Ilska. Vad har den stått för?

Att jag finns. 

Den har stått för att synliggöra mig själv. 

Att jag existerar. 

Men den behöver inte användas så längre. Den kan vila och återhämta sig. 

Jag finns. Jag existerar. Jag kan bära mig själv och mina känslor. Jag är stark. Jag har klarat så otroligt mycket. Jag andas. Jag lever. Jag känner. Jag har alltid känt.