Fortsätt till huvudinnehåll

döden & uppståndelsen

Hon bara visste. Där inuti. Det stämde inte. 

Han dolde något.

Han var en narcissistisk galning. Med en väl polerad mask som uttryckte mildhet, sårbarhet, valpögon och det är synd om mig mentalitet. Hon såg bakom det. Hon såg djupt i hans ögon den stora livslögnen. Att vara ett djur. Att totalt sakna känsla och empati. Att alla hans handlingar var u syfte att upprätthålla masken. 

Men hon krossade den. 

Han blev galningen. 

Han skyllde på henne. Han skammade henne.

Han blev lika elak som han varit mild. 

Hon tog på sig all hans ilska och vrede. Hon trodde det var hennes ansvar och livsuppgift att låta andra använda henne för att se sig själva. Så hon lät han hålla på. Hon bar hans ångest. Hon blev som hans terapeut. 

Tills hon sa stopp. Hon sa jag orkar inte mer. Jag mår dåligt. Gör inte såhär mer mot mig. 

Då blev han rasande. Alla fel i världen var hennes. Men hon fortsatte säga stopp. 

Stopp. Stopp. Stopp. 

Han vägrade låta henne ha egna tankar. Egna känslor. Egen vilja. 

Han sa att hon var omöjlig och grälsjuk att hon var psykopat när hon sa stopp. 

Så många gånger hade hon tagit på sig allt. Tänkt att det spelar ingen roll. Det är ju galet. Bara det slutar så borde han förstå. Så hon sa att hon var sjuk att hon var elak att hon var allt han anklagade henne för. Men han slutade ändå inte.

För han skulle uppenbarligen förgöra henne. Totalt. 

Men han hade fel. För det går inte att förgöra en drottning. En krigare. En ljusbärare. Men han bröt sönder hennes hjärta. Han förstörde hennes själ. Han tillintetgjorde den flicka han fått att vårda ömt mellan sina händer. 

Hon skrämdes av något i hans blick. Hon kände det djupt inom sig. Han var inte människa. Med mänskliga värderingar. 

Han var ett hungrande rovdjur. En demon. 

Hon skulle bli hans offer. Och hon offrade sig själv. Hon offrade sig för att uppstå på nytt. 

Hon skulle återuppstå. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Skrivpuff 170504: BORTA

Är du helt jävla borta? Han sparkade på stenen framför så det plaskade till i en svart vattenpöl. Spottade och lutade undersidan av armen mot väggen i gångtunneln. Va? Han vände sig om och skrek. Svara då! Hon svarade inte utan lutade sig framåt över sin cykelsadel. Blundade inför sin spegelbild i den våta asfalten. Vågade inte titta upp. Hon visste att han grät under huvtröjan. Ingen mening, inga ord skulle hjälpa eller lindra. Fy fan. Han vände sig om igen och slog knytnäven i den räfflade metallväggen. Hon hörde hans hulkningar, visste inte riktigt om han ville att hon skulle höra dem eller om han försökte dölja det. Tiden hade stannat, känslorna och upplevelsen höll fast dem. En sekund. En till sekund. Nu står vi här. Nu står dom där. Han och hon. En gemensam stig fram till gångtunneln. Vid tunnelns slut skiljs deras vägar för alltid.

Skam

Jag skäms för att ditt förhållande gick sönder. Jag skäms för att du valde mig. Jag skäms för att han inte får leka på er gräsmatta längre. Med den lilla sandlådan. Jag skäms för att det inte började som ett kärleksförhållande ska börja. Med ballonger och serpentiner, rosor och champagne, tårta och gelèhallon. Drömmar om framtiden. Det var smussel och spänning. Och jag kände mig utvald. Utvald för att du valde mig, för att du älskade mig, gav din tid till mig. Istället för någon som väntade på dig. Någon som offrade sina tårar för din skull. Jag skäms för att du valde mig. Jag skäms för att jag inte kan älska dig. Jag kan inte älska dig för jag skäms för vår kärlek. Jag vill inte skämmas för vår kärlek. För oss. Tänk om. Tänk om. Tänk om jag inte skämdes. Tänk om jag inte skämdes för hur det började. Då skulle jag kanske känna längtan efter dig. Tänk om jag inte skämdes när jag träffar henne. Då kanske jag inte skulle känna mig osäker. Tänk om jag inte skämdes. Då kanske jag skulle våg...

kvällen

Hon längtade efter sina kvällar.  Försiktigt. Trevande.  En känsla. Något litet steg bort från avstängdheten. Livet knackade på försiktigt försiktigt. Hon bara var. Stod stilla. Lät det ske. Hon vågade inte lita på att hon faktiskt kände något igen. Något i sig själv. Något fint. Något värdefullt. Något skört.  Att längta efter kvällen. Att få ta hand om sig litegrann. Att lägga sig bland kuddarna. Höra tystnaden. Få uttrycka orden i meningar. Bilda stycken. Förmedla något skapa något. Att kunna upplevs både sorg och svartsjuka samtidigt känna lugn och att vara tillfreds. Att bara vara.  Detta är. Smärtan var mindre intensiv. Kroppen skälvde inte i dödsångest.  Det var inbäddat. Förvarat. Fint. Prydligt. Skulle arkiveras. Detta ville hon glömma. Alla hemskheter önskade hon att hon aldrig skulle glömma men detta önskade hon intensivt skulle försvinna ur hennes minne för evigt och alltid.  Det var skamfyllt, fullt av ånger och förnekelse. Ändå hade det hänt. ...