frågor och svar

Han svarade aldrig rakt. Alltid svävande, dubbeltydigt. Hon som var osäker på tryggheten från början skälvde inuti när hon alltid svarade honom ärligt sårbart men inte bemöttes på samma sätt. 

Det värkte i hennes axlar och skuldror. Knöt sig i magen och bröstet. 

Det var tydligen skillnad. På vad han ansåg sig ha rätt till. Att kräva svar, det var precis vad han gjorde. Krävde, förväntade sig. Gränslöst. Hänsynslöst. Men tystnade eller drog sig undan eller attackerade när hon frågade honom något. 

Han var allt. Centrum.

Hans verklighet var den som skulle gälla.

Hon var ett verktyg eller leksak för att uppnå det han behövde. Att få känna makt. Att få känna sig överlägsen. Och han lyckades verkligen. 

Han levde genom hennes känslor. Att få henne att känna var hans förväntan. När hon stängde av verkade det som att han blev orolig och osäker. Som att han inte fanns längre blev betydelselöst.

Det kunde inte finnas en större missuppfattning. Han betydde allt för henne. Hon ville bara ha det lugnt. Tryggt. Vilsamt. 

Han visade tydligt att han inte var road av att umgås med henne. Hon blev mer och mer osäker på sig själv. Hon tänkte inte klart längre. Känslan av panik var ständigt närvarande och hon klamrade sig fast vid hur det hade känts i början. För det var väl så det skulle kännas. Det var väl det som var det riktiga som var verkligheten. Det som blivit var inte på riktigt. Hon ville vifta bort det men det var som en tät dimma som svepte henne med sig längre och längre ifrån dagsljuset och klarsynthet. 

Snart hade hon bara sin egen förvirring att resonera med. Varför? Hur blev det såhär? Det måste vara mitt fel. Han säger det. 

Livet hade blivit en mardröm. En levande mardröm. Hon var i ett töcken. Förstenad och jättearg och jätteledsen på samma gång. Det skulle aldrig aldrig aldrig bli bra igen. 

Han träffade en ny. På en gång. Hade säkert spelat dubbelt ett tag. Vilken känslostörd och empatilös människa. 

Hon vek sig dubbel av smärta. Det var en smärta som hon trodde aldrig skulle gå över. Aldrig läka. Bara intensivt fortsätta blöda. Vara. Han hörde av sig med jämna mellanrum. Fanns hon där? Varje gång dog hon. Varje gång var det som att skära upp ett nytt sår. Trampa sönder det med smutsiga kängor våldta hennes sinne. Lämna det att infekteras och ruttna. 

Han ville veta om hon fanns kvar. 

Tillslut stod hon inte emot längre. Hennes känslor forsade fram. Hon grät. Hon älskade denna jävul. Hon saknade hans piskrapp och hans elaka elaka famn. Hon fick en uppgift i sitt liv. Att behaga och vara till lags. Att leva på hoppet och banna sig själv. Han ville ha en kram. Hon gick sönder. Hon kände skam över sig själv som gått med på att samtala med honom. Det ledde ingenstans och hon var bara arg och ledsen på honom. Han hade gått för långt. Hon förstod men ville inte acceptera. Acceptera att livet skulle också levas på hennes villkor. Och det var utan en förövare som saknade respekt och betedde sig totalt hänsynslöst. 

Utan någon som gjorde hennes liv till en mardröm och helvete. Hon körde hem och la sig på soffan. Hon var överkörd av känslor. Hon dog igen och igen och igen. 

En vecka senare.

Hon mådde mycket bättre. Hon målade sina naglar vinröda. Hon lagade brunch och bjöd sin son och exman. Hon gick en långpromenad. Hon försökte laga golvbrunnen i duschen. Hon gick på café och fikade. Hon skrev. Hon städade sin lägenhet. Hon var nästan påväg att åka till gymmet. Hon tänkte på honom oupphörligt. Varenda sekund. Varje andetag. Hon hatade och saknade. Hon bar en sorg så djup att livet inte nådde dit. 

Hon hade frågor. Men skulle aldrig få svar. 

Dom skulle bli obesvarade.