Fortsätt till huvudinnehåll

kvällen

Hon längtade efter sina kvällar. 
Försiktigt. Trevande. 
En känsla. Något litet steg bort från avstängdheten. Livet knackade på försiktigt försiktigt. Hon bara var. Stod stilla. Lät det ske. Hon vågade inte lita på att hon faktiskt kände något igen. Något i sig själv. Något fint. Något värdefullt. Något skört. 

Att längta efter kvällen. Att få ta hand om sig litegrann. Att lägga sig bland kuddarna. Höra tystnaden. Få uttrycka orden i meningar. Bilda stycken. Förmedla något skapa något. Att kunna upplevs både sorg och svartsjuka samtidigt känna lugn och att vara tillfreds. Att bara vara. 
Detta är. Smärtan var mindre intensiv. Kroppen skälvde inte i dödsångest. 
Det var inbäddat. Förvarat. Fint. Prydligt. Skulle arkiveras. Detta ville hon glömma. Alla hemskheter önskade hon att hon aldrig skulle glömma men detta önskade hon intensivt skulle försvinna ur hennes minne för evigt och alltid. 
Det var skamfyllt, fullt av ånger och förnekelse. Ändå hade det hänt. Hon skulle bli tvungen att omfamna det lära sig älska det och vårda det. Acceptera sig själv. Hon ville göra det på egen hand. Hon hade ingen önskan längre om att försonas med honom. Länge hade hon hoppats det. Men nu. Nu ville hon bara avsluta med sina egna känslor och tankar. Det var det enda viktiga. Att hon själv fann ro.  Kände sig tillfreds och kunde acceptera situationen. Hon behövde förstå sig själv. 
Acceptera och älska sig själv. 

Hon bad böner om att få gudomlig hjälp att släppa hoppet. Hoppet var som konstgjord andning. När det bryts är det över o slut. Hoppet är som en falsk fasad som lurar dig till något som enbart är en illusion o fantasi. Hoppet är motsatsen till verkligheten. Hoppet är så fundamentalt att ta till. Att ge upp hoppet är det svåraste mest smärtsamma en människa kan göra. 
Vi väljer inte hoppet. För det går inte heller att välja bort. Det bara sker. Omedvetet. Tillslut sker något och allt förändras. När hoppet om något släpper är det som att livets knackningar hörs igen. Innan dess är du innestängd. Att hoppas är motsatsen till frihet. Att hoppas är att vara slav i tanken. Hoppet kan vara en dröm eller mardröm. Sinnet förvandlar hoppet till en inbillad verklighet. Hoppet är en förbannelse o en välsignelse. Hoppet kan döda liv och hålla döden på avstånd.
Vad är hopp? Är hopp motsatsen till acceptans? Kanske. 
Är hopp en kraft? Det verkar så. 
Ge aldrig upp Hoppet. Jag måste ge upp Hoppet för att hopp alls ska finnas. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Skrivpuff 170504: BORTA

Är du helt jävla borta? Han sparkade på stenen framför så det plaskade till i en svart vattenpöl. Spottade och lutade undersidan av armen mot väggen i gångtunneln. Va? Han vände sig om och skrek. Svara då! Hon svarade inte utan lutade sig framåt över sin cykelsadel. Blundade inför sin spegelbild i den våta asfalten. Vågade inte titta upp. Hon visste att han grät under huvtröjan. Ingen mening, inga ord skulle hjälpa eller lindra. Fy fan. Han vände sig om igen och slog knytnäven i den räfflade metallväggen. Hon hörde hans hulkningar, visste inte riktigt om han ville att hon skulle höra dem eller om han försökte dölja det. Tiden hade stannat, känslorna och upplevelsen höll fast dem. En sekund. En till sekund. Nu står vi här. Nu står dom där. Han och hon. En gemensam stig fram till gångtunneln. Vid tunnelns slut skiljs deras vägar för alltid.
En kommentar
Läs mer

Att gömma sig

Fräknarna på kindbenen. Vinden i håret. En tunn knälång bomullskjol som fladdrar lätt när hon går trottoaren fram. Orange strandväska över axeln och mörkbruna riktigt glassiga solglasögon. Hon låser upp porten med sin blinbling-nyckelknippa, i trapphuset på väg upp till lägenhetens ytterdörr kommer det molande trycket från bröstet. Trappstegen blir tyngre och tyngre, innan sista avsatsen har hon stängt av allt. Hon ser att dörren är låst, ändå känner hon på dörrhandtaget samtidigt som hon gräver i väskan efter nyckeln hon just lagt dit. Längst ner bland mobiltelefonen, papper, plånbok, läppglans, necessär, hårborste och anteckningsbok ligger nyckelknippan. Herman verkar inte kommit hem än. Han brukar ha hunnit före henne, börjat med maten och fråga hur hon har haft det. Det knyter sig i magen och hon går in i sovrummet för att byta om. Säckiga byxor och ett för litet linne. Rosa foppatofflor och av med klockan. Ut med linserna, sätta håret i en hästsvans och slänga BHn i tvätten. Hon b...
3 kommentarer
Läs mer

Av alla miljoner ord

Av alla miljoner ord jag skrivit har jag aldrig skrivit något som berör. Något som fick livet att vända. Kanske vänder det en dag. Kanske kommer du närmare dig själv en dag. På restaurangen frågade jag dig vad du skulle gjort annorlunda om du var 15 år igen. Bättre betyg. Inte flyttat med tjejen som bedrog dig till den stora huvudstaden. Jag tänkte. Jag skulle inte bråka och skrika fula ord till mina föräldrar om jag fick vara 15 år och bo hemma igen. Och jag skulle kanske tala om mer vad jag kände. Kanske berätta till min mamma och min pappa när jag var ledsen eller glad. Inte bara vara så arg. Är det försent att skriva ett brev och säga förlåt. Förlåt mamma att jag sa att du var en jävla kärring. Förlåt pappa för att jag kallade dig gubbjävel. Hade jag varit lyckligare idag om jag kanske pratat med er istället. Om jag sagt att jag var ledsen. Om jag sagt att jag var osäker. Om jag sagt att jag gärna ville höra till. Vara med. Vara alla till lags. Få bar betyg och gå på universitet fö...
En kommentar
Läs mer