Skriva varje dag Varenda dag I vissa tillstånd var det lättare att formulera sig än i andra. Nu var det ett andra tillstånd. Men hon hade bestämt sig. Skriva varje jävla dag. I andra tillstånd var känslorna överväldigande så orden fick liksom inte plats. Det var som en stor ballong av kaos som fyllde henne och orden trycktes undan. Kaoset skar på undersidan av huden. Som vassa glasskärvor. Det gick inte att formulera ord när glasskärvor skär på undersidan av hela huden precis överallt. Man är upptagen av sina kroppsförnimmelser som man inte alls förstår. Dom är totalt överväldigande. Det är en upprymdhet som inte får utlopp. En känsla av att vara uppjagad men inte förstå varför. Den måste uppstått för länge länge sedan innan hon hade några ord. När enda sättet att lindra var att stänga av. Att tro att man dog. Om hon kunde låta kroppen prata. Hon la sig stilla och började känna. Tona in. Våga vara. Inte mentalt vilja krypa ur sitt eget skinn.
Varför förändras hon? Varför vill hon? Varför litar hon inte på sig själv? Varför tror hon att hon måste förändras? Hon är ju guds skapelse. Varför gör hon något som inte fungerar? Av rädsla. Hon kände inte tillit. Tänker hon måste förändra sig. Att hon inte duger som hon är. Så valde hon att tro på sig själv. På sina val. På sina känslor. På honom. Hon la hela sitt liv i någon annans makt. Men hon ägde sina egna tankar känslor och handlingar. Så hon kunde uttrycka sig. Hon kunde uttrycka att det han gjorde inte var okej. Att hon ville annorlunda. Då straffade han henne. Med tystnad, med så mycket jävligheter i syfte att även styra hennes tankar handlingar o känslor. Men känslor går inte att styra. Känslor finns för din överlevnad när orden tar slut. Hon vill inte längre känna hat, ilska, sorg bitterhet, saknad. Hon vill lämna över det till det gudomliga och vara den hon är när ljuset brinner. Hon ber att det ska ske.