365 DAGAR ORD

Att famla Famla efter något bestående Famlandet har varit det bestående Med vissa TYPER består famlandet Det blir inget mer Låt den vetskapen vara bestående Keep away from them Famla inte mera Vila tryggt med blicken mot framtiden Vila tryggt mot erfarenheten i dåtiden Att Vila tryggt är motsatsen till famlande  Vila alltid tryggt Här i din egen famn Din egen trygga hamn

Skriva varje dag Varenda dag I vissa tillstånd var det lättare att formulera sig än i andra. Nu var det ett andra tillstånd. Men hon hade bestämt sig.  Skriva varje jävla dag. I andra tillstånd var känslorna överväldigande så orden fick liksom inte plats.  Det var som en stor ballong av kaos som fyllde henne och orden trycktes undan.  Kaoset skar på undersidan av huden.  Som vassa glasskärvor. Det gick inte att formulera ord när glasskärvor skär på undersidan av hela huden precis överallt.  Man är upptagen av sina kroppsförnimmelser som man inte alls förstår. Dom är totalt överväldigande. Det är en upprymdhet som inte får utlopp. En känsla av att vara uppjagad men inte förstå varför.  Den måste uppstått för länge länge sedan innan hon hade några ord.  När enda sättet att lindra var att stänga av. Att tro att man dog.  Om hon kunde låta kroppen prata.  Hon la sig stilla och började känna. Tona in. Våga vara. Inte mentalt vilja krypa ur sitt eg...

Varför förändras hon?  Varför vill hon? Varför litar hon inte på sig själv? Varför tror hon att hon måste förändras? Hon är ju guds skapelse.  Varför gör hon något som inte fungerar? Av rädsla. Hon kände inte tillit. Tänker hon måste förändra sig. Att hon inte duger som hon är. Så valde hon att tro på sig själv. På sina val. På sina känslor. På honom. Hon la hela sitt liv i någon annans makt.  Men hon ägde sina egna tankar känslor och handlingar. Så hon kunde uttrycka sig. Hon kunde uttrycka att det han gjorde inte var okej. Att hon ville annorlunda. Då straffade han henne. Med tystnad, med så mycket jävligheter i syfte att även styra hennes tankar handlingar o känslor. Men känslor går inte att styra. Känslor finns för din överlevnad när orden tar slut.  Hon vill inte längre känna hat, ilska, sorg bitterhet, saknad. Hon vill lämna över det till det gudomliga och vara den hon är när ljuset brinner.  Hon ber att det ska ske. 

Hon längtade efter sina kvällar.  Försiktigt. Trevande.  En känsla. Något litet steg bort från avstängdheten. Livet knackade på försiktigt försiktigt. Hon bara var. Stod stilla. Lät det ske. Hon vågade inte lita på att hon faktiskt kände något igen. Något i sig själv. Något fint. Något värdefullt. Något skört.  Att längta efter kvällen. Att få ta hand om sig litegrann. Att lägga sig bland kuddarna. Höra tystnaden. Få uttrycka orden i meningar. Bilda stycken. Förmedla något skapa något. Att kunna upplevs både sorg och svartsjuka samtidigt känna lugn och att vara tillfreds. Att bara vara.  Detta är. Smärtan var mindre intensiv. Kroppen skälvde inte i dödsångest.  Det var inbäddat. Förvarat. Fint. Prydligt. Skulle arkiveras. Detta ville hon glömma. Alla hemskheter önskade hon att hon aldrig skulle glömma men detta önskade hon intensivt skulle försvinna ur hennes minne för evigt och alltid.  Det var skamfyllt, fullt av ånger och förnekelse. Ändå hade det hänt. ...

Skammen Jag blev både skammad och skämdes. Över helt olika saker. Jag blev skammad för att du inte kan bära din egen skam. Jag skämdes för mitt lilla barn som bor inuti mig fortfarande fick panik av att inte vara självklart sedd, älskad och trygg. Jag skämdes över mina egna känslor. Att tvångsmässigt nå ut. Att visa kärlek med reservation. Beredd att dra sig undan. Ett skamlöst beteende egentligen. Och jag har skämts så över det. Över att inte vara trygg. Skämts över att inte vara den jag önskade att jag vore. Trygg tillitsfull. Jag har alltid försökt men det har skavt. Jag har alltid gett men sällan fått tillbaka. Jag har skämts över att vara jag. Att inte bli sedd och bekräftad. Att bli hyllad och skammad för någon jag inte är. Aldrig speglad i mina egna känslor.  Därför har jag kommit till att inte vara i kontakt med mina egna känslor. Den känsla jag varit i kontakt med har varit ilska. Då har jag kanske blivit bekräftad om än inte förståd. Snarare skuldbelagd och skammad. Den k...

Han svarade aldrig rakt. Alltid svävande, dubbeltydigt. Hon som var osäker på tryggheten från början skälvde inuti när hon alltid svarade honom ärligt sårbart men inte bemöttes på samma sätt.  Det värkte i hennes axlar och skuldror. Knöt sig i magen och bröstet.  Det var tydligen skillnad. På vad han ansåg sig ha rätt till. Att kräva svar, det var precis vad han gjorde. Krävde, förväntade sig. Gränslöst. Hänsynslöst. Men tystnade eller drog sig undan eller attackerade när hon frågade honom något.  Han var allt. Centrum. Hans verklighet var den som skulle gälla. Hon var ett verktyg eller leksak för att uppnå det han behövde. Att få känna makt. Att få känna sig överlägsen. Och han lyckades verkligen.  Han levde genom hennes känslor. Att få henne att känna var hans förväntan. När hon stängde av verkade det som att han blev orolig och osäker. Som att han inte fanns längre blev betydelselöst. Det kunde inte finnas en större missuppfattning. Han betydde allt för henne. Hon...