365 DAGAR ORD

Varför förändras hon?  Varför vill hon? Varför litar hon inte på sig själv? Varför tror hon att hon måste förändras? Hon är ju guds skapelse.  Varför gör hon något som inte fungerar? Av rädsla. Hon kände inte tillit. Tänker hon måste förändra sig. Att hon inte duger som hon är. Så valde hon att tro på sig själv. På sina val. På sina känslor. På honom. Hon la hela sitt liv i någon annans makt.  Men hon ägde sina egna tankar känslor och handlingar. Så hon kunde uttrycka sig. Hon kunde uttrycka att det han gjorde inte var okej. Att hon ville annorlunda. Då straffade han henne. Med tystnad, med så mycket jävligheter i syfte att även styra hennes tankar handlingar o känslor. Men känslor går inte att styra. Känslor finns för din överlevnad när orden tar slut.  Hon vill inte längre känna hat, ilska, sorg bitterhet, saknad. Hon vill lämna över det till det gudomliga och vara den hon är när ljuset brinner.  Hon ber att det ska ske. 

Hon längtade efter sina kvällar.  Försiktigt. Trevande.  En känsla. Något litet steg bort från avstängdheten. Livet knackade på försiktigt försiktigt. Hon bara var. Stod stilla. Lät det ske. Hon vågade inte lita på att hon faktiskt kände något igen. Något i sig själv. Något fint. Något värdefullt. Något skört.  Att längta efter kvällen. Att få ta hand om sig litegrann. Att lägga sig bland kuddarna. Höra tystnaden. Få uttrycka orden i meningar. Bilda stycken. Förmedla något skapa något. Att kunna upplevs både sorg och svartsjuka samtidigt känna lugn och att vara tillfreds. Att bara vara.  Detta är. Smärtan var mindre intensiv. Kroppen skälvde inte i dödsångest.  Det var inbäddat. Förvarat. Fint. Prydligt. Skulle arkiveras. Detta ville hon glömma. Alla hemskheter önskade hon att hon aldrig skulle glömma men detta önskade hon intensivt skulle försvinna ur hennes minne för evigt och alltid.  Det var skamfyllt, fullt av ånger och förnekelse. Ändå hade det hänt. ...

Skammen Jag blev både skammad och skämdes. Över helt olika saker. Jag blev skammad för att du inte kan bära din egen skam. Jag skämdes för mitt lilla barn som bor inuti mig fortfarande fick panik av att inte vara självklart sedd, älskad och trygg. Jag skämdes över mina egna känslor. Att tvångsmässigt nå ut. Att visa kärlek med reservation. Beredd att dra sig undan. Ett skamlöst beteende egentligen. Och jag har skämts så över det. Över att inte vara trygg. Skämts över att inte vara den jag önskade att jag vore. Trygg tillitsfull. Jag har alltid försökt men det har skavt. Jag har alltid gett men sällan fått tillbaka. Jag har skämts över att vara jag. Att inte bli sedd och bekräftad. Att bli hyllad och skammad för någon jag inte är. Aldrig speglad i mina egna känslor.  Därför har jag kommit till att inte vara i kontakt med mina egna känslor. Den känsla jag varit i kontakt med har varit ilska. Då har jag kanske blivit bekräftad om än inte förståd. Snarare skuldbelagd och skammad. Den k...

Han svarade aldrig rakt. Alltid svävande, dubbeltydigt. Hon som var osäker på tryggheten från början skälvde inuti när hon alltid svarade honom ärligt sårbart men inte bemöttes på samma sätt.  Det värkte i hennes axlar och skuldror. Knöt sig i magen och bröstet.  Det var tydligen skillnad. På vad han ansåg sig ha rätt till. Att kräva svar, det var precis vad han gjorde. Krävde, förväntade sig. Gränslöst. Hänsynslöst. Men tystnade eller drog sig undan eller attackerade när hon frågade honom något.  Han var allt. Centrum. Hans verklighet var den som skulle gälla. Hon var ett verktyg eller leksak för att uppnå det han behövde. Att få känna makt. Att få känna sig överlägsen. Och han lyckades verkligen.  Han levde genom hennes känslor. Att få henne att känna var hans förväntan. När hon stängde av verkade det som att han blev orolig och osäker. Som att han inte fanns längre blev betydelselöst. Det kunde inte finnas en större missuppfattning. Han betydde allt för henne. Hon...

Hon bara visste. Där inuti. Det stämde inte.  Han dolde något. Han var en narcissistisk galning. Med en väl polerad mask som uttryckte mildhet, sårbarhet, valpögon och det är synd om mig mentalitet. Hon såg bakom det. Hon såg djupt i hans ögon den stora livslögnen. Att vara ett djur. Att totalt sakna känsla och empati. Att alla hans handlingar var u syfte att upprätthålla masken.  Men hon krossade den.  Han blev galningen.  Han skyllde på henne. Han skammade henne. Han blev lika elak som han varit mild.  Hon tog på sig all hans ilska och vrede. Hon trodde det var hennes ansvar och livsuppgift att låta andra använda henne för att se sig själva. Så hon lät han hålla på. Hon bar hans ångest. Hon blev som hans terapeut.  Tills hon sa stopp. Hon sa jag orkar inte mer. Jag mår dåligt. Gör inte såhär mer mot mig.  Då blev han rasande. Alla fel i världen var hennes. Men hon fortsatte säga stopp.  Stopp. Stopp. Stopp.  Han vägrade låta henne ha egna t...

Vilar. Det är tyst sånär som bilar utanför, tjutet i mitt huvud. Hundens andetag. Min puls i örat. Lågt buller då och då från lägenheten ovanför.  Jag ligger under täcket. Det brukar jag göra. Jag brukar vilja stänga världen utanför. Den skrämmer mig. Ikväll ligger jag under täcket och försöker våga slappna av och faktiskt tycka det är skönt.  Det måste gå framåt. Det är okej att det går långsamt. Men nu vill jag känna min kraft min styrka och mitt mod. Jag vill kunna njuta av det. Se mig själv för alla de goda sakerna och lämna det som tynger mig. Jag vill vara I hoppet om mig själv.  Jag älskar mig själv därför ligger jag här under täcket. Det finns ett starkt ljus där inuti som så gärna vill leva.  Som vill skratta och älska och njuta av varje andetag.  Som är jag.  Jag omformas långsamt. Jag lämnar sorg och saknad bakom mig. Jag tar av mig den astunga ryggsäcken och vilar en stund. Jag har djupa skavsår. Jag har burit den så länge. Jag ligger under en t...