Min man är inte som jag. Han är annorlunda. Jag är inte som han. Vi är olika. Hur då kanske ni undrar. Män och kvinnor är ju tämligen olika. Både kroppsligt och inte sällan även intellektuellt. Men utöver det tänker ni då. Ja. Vi är inte samma någonstans. Jag är svartvit. Han är grå. Han är skuggan som faller när jag står mitt under solen. Vem är Han? Vem är Jag? Vi är inte så bra på att tycka om varandra. Vi speglar varandra hellre än vara oss själva. Harriet är min mans hustru. Harriet har högra krav och en bister uppsyn. Harriet är fullkomligt uppslukad av sina egna känslor. Så till den grad att hon har uttmattningssymptom. Harriet är less på sin depression och aggressivitet.
Plötsligt Oväntat Lättnad Som att något inuti förstår. Som att något faller på plats. Varken hjärtat eller hjärnan hänger med. Hjärtat vill göra ont och fortsätta gråta. Hjärnan vill vara arg och hata. Men så någonstans där i djupet, mycket starkare tar en lättnad över. En stor blå ballong fylls. Sköljer över mig. När jag kan se att allt bara var bluff. Från början till oändligheten. Jag känner mig som en vinnare. Jag känner lättnad. Jag förstår det inte ens själv. Som att sår är läkta och det känns ingenting när salt strös i dom. Det är inte ens salt. Det är två andra personer. Som inte alls har med mig att göra. Och jag ser mina ord min text mitt mejl på ett annat sätt. Som att det där inuti har skrivit det åt mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar